I år är det 50 år sedan den så kallade luffarepoken gick i graven. Inte för att luffarna helt plötsligt slutade vandra längst landsvägarna. Istället var det de sociala reformerna som därefter gjorde det lättare för dåtidens uteliggare att få tak över huvudet.

Den svenska luffarepoken räknas från cirka 1880 talet. Då var det tiggare som drog runt på landsbygden för att överhuvudtaget få mat och någonstans att sova. 1885 ville inte den dåvarande regeringen att dessa personer länge fritt skulle få tigga och springa runt mellan gårdarna. Vi gick samtidigt ifrån att vara ett bondesamhälle till det industrisamhälle vi är idag.

För att få stopp på tiggeriet infördes en lösdriverilag 1885. Samtidigt instiftades en angiverilag. Lagen förkunnade att gick personer runt och tiggde kunde de gripas och föras till arbetsanstalter. Det blev för den manliga skaran Svartsjöanstalten utanför Stockholm. De kvinnliga luffarna, som bara var en bråkdel av de runt 200 000 personer som räknas som luffare under denna tidsepok, hamnade samtliga på en anstalt utanför Landskrona i Skåne.

Ordet luffare är en sammansättning av tyskans och engelskans "vandrare" och med latinets vagari. För att undkomma denna, för luffarna så förnedrande lag, började de tillverka allehanda nyttoföremål i ståltråd. Trådtjack, som vi idag kallar luffarslöjd. Det första de lärde sig tillverka var vispen. Med en och en halv meter tråd och en tång kunde de nu visa fjärdingsman eller länsman att de kunde försörja sig och därmed slippa gripas för tiggeri. Idag är dessa föremål samlarföremål och många studieförbund håller kurser i just trådslöjd.

Det finns även ett luffarmuseum, Hönsalottas Luffarmuseum i småländska Målerås. Detta museum, som är Sveriges största, startades 2005 mitt i Glasriket. Att det blev i glasriket föll sig ganska naturligt eftersom luffarna höll till vid glas eller tegelbruk under den kalla delen av året. Där kunde de få ligga vid vannorna och få värme under nattens kalla timmar. Där fanns det också möjlighet att tillverka sina trådalster och ibland fick de också möjlighet att tjäna in en peng genom att arbeta några timmar. På glasbruken var det till att bära in ved eller hjälpa till att plocka glas från mästarna till kylrören. Enkla men ändå viktiga arbetsuppgifter.

Mellan vandringarna till de olika bruken besöktes många gårdar där de ibland också kunde ligga över i någon lada. Få en bit mat i utbyte eller genom försäljning av en pannfot en visp eller en brödnagg. Trådtjacket de tillverkade var i stor utsträckning rena hushållsföremålen och de ville gärna mor hemma i stugan köpa för att underlätta sitt arbete. Men även leksaker, ofta i form av trehjulade cyklar försåldes av luffarna. Dess mer erfaren en luffare blev av sin trådtjackstillverkning dess finurliga saker tillverkades. Fågelburar, strykjärnsbehållare, stekspadar, äggkokare, mjölare och många andra föremål. På luffarmuseet i Målerås visas flera hundra sådana originaltjack.

Men det var inte enbart tråden som kunde försörja en luffare. Många av dessa personer som föredrog landsvägen istället för fattigvården eller att kuvas av någon storbonde tillverkade också kråkriskvastar, var skärslipare eller siluettklippare. Sotare är ett annat arbete de utförde. Andra blev gårdfarihandlare eller så började de måla.

Den mest kände luffarkonstnären är utan tvekan Herman Sixtus Andersson. Föddes i Norrköping och kom som alla andra luffare att få många smeknamn. Norrköpings-Anders, Brokiga Blad eller HA. Herman Anderssom hade ett mål här i livet med sin konst. Han ville producera en miljon tavlor. Han ville att det skulle finnas ett alster signerat HA i alla svenska hem. Innan han ställde in sitt staffli för gott, 1954, påstod han sig ha målat 750 000 bitar som han själv kallade sina verk. Skulle han ha målat så många skulle det bli 40 tavlor om dagen i 50 år. Så det gjorde han inte naturligtvis, men många blev det. Idag finns en hel del personer som samlar HA tavlor. Hos dem är det inte ovanligt att det finns både hundra och två hundra tavlor.

De som köpte hans tavlor hängde dem ofta på utedassen. Före 1950 byggdes inte husen med toalett inne. Då åt man inne och skötte sina naturbehov ute. Idag är det tvärt om. På utedassen sattes ofta de nyinköpta tavlorna upp. Ofta sidan om ett porträtt av någon kunglighet. Sedan när utedassens tidevarv var över och mer moderna byggdes inomhus, revs dassen och många av tavlorna försvann därmed.

Sin färg blandade Herman Andersson själv. Dextrin, vatten och potatismjöl blandades till en sörja. Därefter hälldes färgpulver i till den kulör han ville ha. När han sedan målade på sina pappark gjorde han det på tio femton stycken samtidigt. Med en pensel målade han samma himmel på alla. Samma vatten samma land. Därefter fick de den struktur han ville ha på dem. Ofta var det landskapsvyer med några träd, någon stuga och en båt i vattnet. När han målade ditt djur som tjädrar eller älgar använde han en schablon och målade efter. Det skulle gå fort att färdigställa en tavla och enligt Herman själv, fick det inte ta mer än fem minuter.

Herman Andersson, som luffade runt hela Sverige, gjorde detta tillsammans med sin bror Johan. Det var Johan som fick sköta om deras gemensamma "hushåll". Det vill säga skaffa fram pilsner åt dem. Det var också han som försålde verken medan Herman enbart målade. Johan gick bort 1949 och då blev det svårare för Herman. Nu tvangs han även sälja sina verk för att kunna få in pengar. Därmed minskade måleriet och det blev allt svårare att sköta ruljansen för honom. Idag finns en del av dessa tavlor på luffarmuseet.

Många av alla dessa luffare gjorde sig väldigt välkomna vart än de kom. Ofta genom att påstå att de var oäktingar till någon känd person. Inte allt för sällan fick någon från den kände delen av adeln eller någon kunglighet stå som påstådd fader. Även filmstjärnorna fick stå till svars som föräldrar många gånger. Om sin påhittade fader eller föräldrar berättade de gärna, och andra skrönor gjorde dem kända. På så sätt var de välkomna när de vandrade runt för det vanliga folket roades av dessa historier.

En luffare berättade att han var mellan 120 - 130 år gammal. Han visste inte exakt. Han i sin tur smorde jordaxeln var eviga dag, uppe vid nordpolen. Nu hade han visserligen slutat, med ålderns rätt, eftersom han inte längre orkade bära fram all olja som gick åt till axeln. För mor och far i stugan var det roande att höra dessa berättelser och kan tänkas att för barnen var det lite av julafton varje gång luffaren kom med sina berättelser.

Vid bruken var det samma visa. När luffarna kom var det inte ovanligt att byborna, jägarna från skogen eller glasarbetarna samlades runt luffarna i hyttan för att höra de senaste nyheterna ifrån grannbygderna. Det var luffarna som förde med sig nyheterna. Sedan passade många av dem på att berätta lite extra.

En annan Herman som var duktig på att berätta men inte alltid det sanna var Axel Herman Karlsson. Axel Herman bodde i Glasriket. I Flygsfors. Två mil norr om Nybro. Under några höstar på 1940 - talet vandrade han upp till Stockholm för att jobba över vintern vid ett tegelbruk. När han kom hem igen var det dags att berätta allt han varit med om i huvudstaden. En av dessa historier var hur han hade varit tillsammans med Bränslekommissionens dotter. När en av åhörarna påtalade att denna kommission var ett statligt verk, rättade Axel Herman sig ganska snart med en annan historia. Han hade helt enkelt tagit fel. Det var en av de rikaste i Stockholm vars dotter han träffat på. Så var det. Hon hade i alla fall bäddat upp med rena lakan i chiffojen åt dem. Än en gång rättades Axel Herman då det påtalades att denna möbel var en byrå. - Javisst ja, svarade han snabbt, jag menade ju att hon hade bäddat upp i buffén.

En annan av alla hans historier som han brukade berätta för dem som ville höra på var den om att han alltid var till sjöss när han inte var hemmavid. Men var eviga gång gick fartygen under med mannar och allt. Alla gånger utom en gång för då hade Axel Herman klarat sig i land genom att flyta på en järnspis.
Däremot finns det i alla fall en sann historia med Axel Herman i huvudrollen och det var när en bilist som kände till honom och erbjöd honom skjuts in till Nybro. Då svarade Axel Herman Det hinner jag inte - jag har bråttom.

Att ta del av denna svenska historia och som det inte står att läsa om i våra vanliga skolböcker eller i någon historiebok om kan göras vid luffarmuseet i Målerås där deras ciceron berättar allt om luffarepoken som de kallar FattigSveries fattigaste period.
Museet är uppbyggt helt ideellt och drivs av Göran Johansson och Helen Vesterlund som helt och hållet bekostat allt själv utan några som helst bidrag. Varken från från EU eller några kommunala bidrag.
- Det stämmer. Vi bestämde att fanns det inte större intresse för ett luffarmuseum från en tidsepok som i alla fall de flesta av oss äldre minns, och som är en så viktig del av vår egen historia, så ska det naturligtvis inte finnas något sådant museum. Då finns inte behovet, säger paret som driver landets största luffarmuseum som öppnade 2005.
- Vi brukar berätta för de yngre att under denna epok som inte är för mer än 50 år sedan, fanns ingen tv eller mobiltelefon. Inte ens en ynka liten pc eller några märkesjeans. Det tycker en del är konstigt. Det har väl alltid funnits.

Museet har för avsikt att varje år presentera någon nyhet och för 2007 var det en unik glasutställning där museet visar var alla glasbruk finns och har funnits i landet sedan det första glasbruket startade 1555. De visar även gammalt glas från de flesta av de glasbruk som finns och har funnits i Småland.
- Att vi visar just glas är ganska enkelt. Förutom att det är otroligt vackert var luffarna runt på alla glas och tegelbruk för att finna värme. Vi visar även var alla luffarkåkar fanns och vilka vägar de vandrade. Det är en permanentutställning i museet som hela tiden byggs på och idag ser vi inget slut på den. Det tillkommer hela tiden nya luffarsaker att visa upp, säger Helen Vesterlund, som också är den kvinnliga luffaren Hönsalotta då de åker ut på föreläsningar med sitt museum eller när grupper kommer till dem.

www.luffarmuseum.se

Text: Göran Johansson ciceron på museet
Artikeln publicerad: 070421