Den blå stranden
Erik Eriksson
Forum bokförlag

Krimkriget 1853-56 har gett upphov till många skönlitterära verk. Leo Tolstoj, som under sin stormiga ung-dom gjorde militärtjänst i Kaukasus beskrev kriget bl a i det realistiska trebandsverket Skildringar från Se-vastopols belägring.

Hemskheterna under kriget födde en pionjär inom den moderna sjuk-vården: Florence Nightingale (1820-1910).

Förre tv-producenten och jour-nalisten Erik Eriksson (f. 1937) i Grisslehamn har i andra delen av sin släktkrönika, som inleddes med Det brinnande havet, nu låtit följderna av kriget med dess förvecklingar mellan Ryssland å ena sidan, Turkiet, Eng-land, Frankrike och Sardinien å den andra, också nå svensk mark. Sve-riges vänskapliga förhållanden till England hade så när kunnat dra in Sverige-Norge i detta storkrig. 45 år tidigare hade ju Sverige förlorat Fin-land och det fanns folk på ömse sidor havet som ännu mindes de hårda striderna, som småningom av Runeberg fästes på papper i sägnerna från fänrik Stål. Också flyktingar från tidigare svenska områden i Balticum nådde den här tiden svens-ka skärgården. De ville inte göra krigstjänst åt ryssen eller led svårt under hårdföra godsherrar.

Fästningen Bomarsund på Åland bombarderades av engelska flottan (idag är det svårt att tro att en fäst-ning varit belägen här). Striden skil-dras trovärdigt. Flottisten och lon-donbon Robert är knappast någon vekling – men han avskyr kriget. När fartyget Hecla närmar sig svensk kust försvinner han i havet och är nära att omkomma. Straffet för en engelsk desertör är hängning. Flera rätt melodramatiska händelser inträf-far, det finns ibland något av Björn-Erik Höijer också i Erik Erikssons berättarkonst. Mitt i en karg realism tar något romantiskt överhanden. Så-dant är visserligen säljbart men rik-tigt trovärdigt känns det inte även om förstås verkligheten alltid över-träffar dikten.

I en gisten sälstuga som tidigare använts vid jakter övervintrar han. En nog så komplicerad kärleks-historia där övertonerna är viktiga för underbyggnaden bär genom hela romanverket. Styrkan i romanen lig-ger i beskrivningen av det lilla sam-hällets inbyggare, t ex värdshuset med dess betjäning; Marta är en av dem, som inte bara grovdiskar utan också står till tjänst nattetid åt svult-na handels- och änkemän. Hon åter-kommer i romanens slut som lagvigd och älskad hustru åt en i krigets skugga förslagen handelsman. Det är inte utan att man får Vilhelm Mo-bergs stora utvandrarverk i tankarna. Sockenhoran framställs här ändå som något mildare än vad Moberg gör med Ulrika. Marta är nu närmast en beståndsdel i den yttre förpläg-naden. Fast visst smutskastas också hon och hennes son, Josef, som läng-tar ut på havet och småningom kom-mer ut men världen befinns för ho-nom inte var den han i veckobladen läst om.

Drömmar och tecken blandas. Religiösa brödraskap förekom också innan konventikelplakatet upphävdes – man anar en kommande frireligiös rörelse. Kärleken gäckas och den väntande Kristina, som givit deser-tören ett par tvillingbarn efter äl-skogen i sälstugan, samtalar med drängen Daniel om längtan och den kärlek som var ”som störst när den efterlängtade fanns någon annan-stans”. Ett triangeldrama håller på att uppstå mellan Robert, drängen Da-niel och så Kristina. Den blå stran-den, kan liknas vid ett skillingtryck på prosa, en skog med en källa och ett hjärtats folkvisesaga. Om det hela slutar lyckligt framgår inte – i denna del! Men en tid ser Robert och Kristina ut att få leva, åtminstone tillsammans.

Pressmeddelande från: Erik Yvell
Artikeln publicerad: 070307