”Som mitt liv”, var titeln på Olle Svenssons debutsamling på förlaget W&W. Den kom 1934. Samlingen tillägnades ”Elsa”. Hon hette Elsa Granberg och kom som Olle från Bollnäs-trakten. Sommaren 1934 vistades Olle Svensson i Funäsdalen. Den här tiden var han mest känd som konstnär. Bland annat finns ett par foton tagna från den sommaren. Ett av dem är taget på det berg, där idag skidliften finns. Med på kortet finns Olles bror Nils-David (som också skrev en roman), dennes hustru Ruth och så Elsa, hustru till fjällprästen Georg Granberg. Olle Svensson skrev också en kärleksvisa om förhållandet mellan honom och Elsa; och Björn Hedén har tonsatt texten, som finns med på den första skiva med Olle Svensson-tolkningar Hedén utgav (med spänning emotser vi – drabbade av visor – Hedéns nya tonsättningar, som genom diverse förvecklingar, vilka här kan förbigås med tystnad, hittills förhindrats att utkomma).

Olle Svenssons kärleksbarn, sonen Staffan Granberg (f. 1935), har också skrivit ett par diktsamlingar. Den första ”Rat u båe lömmän” består av två avdelningar, Bitar från Härjedalen, där texterna är på härjedalsmål, eller kanske rättare ”funndalska” – ”den mjuka och uttrycksfulla dialekt som tillhörde hans barndom”, som det står på bokens baksida – ; den andra avdelningen bär titeln Bilder från hospitalet. Samlingen kom 1983 på förlaget Svenska Vyer i Sveg. ”Rat” betyder skräp – och på svenska skulle titeln varit Skräp i båda fickorna. Han finns också med på en skiva där brodern Jörn förekommer och där Ewert Ljusberg, Hällekis, berättar och sjunger visor. Han läser där dikter ur sina samlingar. Med Ewert Ljusberg hade Staffan Granberg en del samarbete.

Dialektdiktningen upplevde en renässans den här tiden. Birger Norman hade utgivit sina samlingar på ångermanländska ”Utanikring” och ”Speleka”, dikterna hade lästs in på ett par skivor och broder Tor (härjedaling som Staffan Granberg), Tor Bergner, hade tonsatt några av dem. Nicke Sjödin kom med samlingar ganska tätt på Cewe-förlaget i Bjästa. Staffan Granberg hade tydligen surfat på denna dialektdiktningsvåg. Han rimmar fyndigt och det är humoristiskt mitt i myckenheten av social bedrövelse. Friing i fjöse, innehåller ju en bittersmakande strof som denna:

”Jä to å fråga: Du Anna sa jä
du vet´n ongjen söm du skä få
Jä vet iht vönn söm ä rätte faren
Dä ä full Sven aht söm ha ver på”

Den andra avdelningen, den från hospitalet, är speciellt intressant för mig efter det jag utgav samlingen ”Hispan” (Respons förlag, 2005).

I dikten Morgon heter det:

”De senaste decenniernas största landvinningar
inom mentalvården
säger Sven
är TV och hibernal”

De fjorton dikterna från mentalsjukhuset skulle ha kunnat byggas ut till en större samling och därigenom hade den kunnat nå ryktbarhet i hela landet. Ty den som skrivit de här dikterna vet verkligen vad han talar om. Så här initierat kan ingen skriva om mentalvården som inte delat de utsattas erfarenhet som psykpatient.

Staffan Granberg har arbetat som lärare bl a i Östersund och Karlskrona.

Den andra samlingen, ”Mer rat” (Svenska Vyer-förlag) kom 1987. Samlingens baksidestext lyder: ”Jag sitter i det avsides belägna Skara och minns det som var världens absoluta mittpunkt, Funäsdalens busstation. Jag minns och jag hittar på – somt har hänt och somt kunde ha hänt. Jag hör dialekten – den melodiska – med vokaler som inte låter sej föras över i något känt skriftspråk. Och jag ber dej att ta denna bok för vad den är – en anspråkslös kärleksförklaring till min barndoms landskap och människorna där.”

Den här samlingen, som då på svenska skulle ha hetat Mera skräp, är skriven på funndalska rakt igenom. Där finns en text om Birger som börjar: ”Dä va nör jä låg på hospitale …”

Birger är ett psykfall bland många. Då han dog stod det i dödsannonsen att han lämnat släkten i stor saknad – ”I ljust och tacksamt minne bevarad – ” Detta påstående ställde sig Staffan Granberg i högsta grad tvivlande till:

”För Birger geck där på hospitale
söm dö för släkta i älle år.”

Här finns andra fint flätade, djupsinniga porträtt. Stycket om Skomakärn kan man ju stanna en kvart kring och begrunda. Ingen sörjde heller honom när han dog – men rätt snart märkte man att det inte fanns någon i byn som mer halvsulade skor.

Staffan Granberg har i den här samlingen strött in en del doftrika skolminnen. Den om Kalle är dråplig. Barnen ville ha lov men visste inte hur det lämpligast skulle kunna ordnas. Då kom Kalle på att om han lade ryggsäcken för skorstenspipan, skulle det bli så rökigt i skolsalen att undervisningen inte kunde fortsätta. På det sättet fick barnen i Funäsdalen skidlov, och kalle fick ”stryk å C i Ordning”.

Pressmeddelande från: Erik Yvell
Artikeln publicerad: 070218