Olympiaåret 1956 lyckades Sixten Jernberg erövra tre individuella medaljer vid vinterspelen i Cortina – och Benke Nilsson klarade på grund av sin skada inte kvalhöjden i höjdhopp vid sommarspelen i Melbourne.

Den 15 november sände Radioteatern det året Björn-Erik Höijers första del i En spelmanstrilogi. Jag var på mitt trettonde och hörspelet grep tag i mig. Som ett slags ledmotiv ströddes då och då in den psalm, som i den nu närvarande Svenska psalmboken har nummer 246, Här en källa rinner … Pjäsförfattaren fick jag tio år senare kläm på, då jag för ett par kronor inköpte ett tiotal hörspelsböcker från Radiotjänst.

Måhända tangerade stämningarna i Malmberget och bruksstaden Borlänge varandra, och detta förhållande gjorde spelmanstrilogin så närvarande för mig.

Björn-Erik Höijers hörspel hörde den tiden till de mest avlyssnade. Och även om Höijer inte riktigt själv gillade Ebbe Lindes formulering, så var det nog så många upplevde hörspelen. Höijer kunde förmedla själva stuglukten. Ingmar Bergman hörde till Höijers tillskyndare och satte upp flera av hans pjäser för scenen.

Litteraturvetaren Per Ringby i Umeå skriver i Provins 3/2006, att det är svårt att sia om Höijers möjligheter att överleva. Han menar att scendramatiken lider av en viss formell konventionalism och att hörspelet idag ses lite över axeln som litteraturform.

Höijer hade ett stort uppdrag. Han kände sig misslyckad och var på spaning efter sin identitet. Han skrev för att lyfta sig själv ur ett nederlag och för att om möjligt kunna besegra sitt eget livs ungdomliga motgångar.

Gunnar Ekelöf hade ju skrivit i en dikt om det som var botten i andra också är det i oss. Höijer undersökte var gränsen gick för vår förmåga att härda ut. Livet självt var en läromästare och han tog som de flesta i hans generation intryck av Sigmund Freud, Carl Jung och Alfred Adler.

Höijer såg den enkla människans förmåga att finna geniala utvägar. Trots att förutsättningarna för hans diktade personer kunde vara de allra sämsta, kunde människan utöva och avstå från sig själv. Också här kan man tänka på Ekelöf och hans inledande dikt i samlingen Färjesång från 1941.

Björn-Erik Höijers far var skollärare i Malmberget, där växte författaren upp. I en lång rad självbiografiska romaner, där han kallar sig Martin har han redogjort för sina förehavanden på jorden. Inledningen på denna svit, Martin går i gräset (1950), räknas till vår svenska litteraturs främsta barndomsskildringar. I flera handböcker påpekar man hans borgerliga bakgrund – men hans kamrater var gruvarbetarbarn, liksom dem han spelade i orkesterföreningen med och dem som satt på andra sidan schackbrädet under den kaotiska tid han var arbetslös och inte räknades för något annat än en misslyckad plankstrykare.

Tidigt blev han föräldralös och fick uppsikt över yngre syskon. I slutet av 20-talet gifter han sig med malmbergsflickan Clary Jansson. Från sommaren 1929 och några somrar framåt utbildar han sig till slöjdlärare på Nääs slott utanför Alingsås. Det blir en vändpunkt i Höijers liv. Samtidigt som han får en trygg social status, så kommer hans känslor i våldsam svängning. Han berättar om det i romanen från 1973 Flicka i fjärran. Här möter han Ingrid Bendz, som tillhör en framstående släkt. Hon får ett avgörande inflytande över Höijer trots att förhållandet är mycket platonskt. Den här spänningen går igen i många av Höijers romaner, i Det svåra livet, som var tänkt bli en memoarbok, skildras det mycket naket.

I den roman, som Höijer slog igenom med som prosaist, Parentation (1945), finns mycket av de flyktmekanismer som Alfred Adler adlat. Bokens handling utspelar sig på ett dygn men återblickarna är ständiga. Idealisten i nykterhetsföreningen Emil Nordgren skall jordfästas och hans templarsyskon erinrar sig nu honom. Här kan man tänka på Martin Kochs Vattendroppen och Carl Larsson i By, vars Logen 5455 Morgonvind av IOGT kanske är den mest tillgängliga av nämnda romaner, som belyser nykterhetsrörelsen. Idealisten Emil Nordgren är en dubbelnatur, som trånar efter det han icke äger. Han besöker langarkäringar och har till och med ett förhållande med en kvinna bredvid som kräver halva hans lön för sina tjänster. Människan är som bekant inte alltid där hon satt ned sina kängor. Också i Trettio silverpengar (1949), en roman i bönhusmiljö, starkt påverkad av Dostojevskijs Raskolnikov, ställdes rådet och den enskilde individen inför svåra moraliska beslut. Allt är ju inte vad det synes vara.

Något fattades i Höijers liv. En dag ute på hjortronmyren självrannsakar han sig. Och hemkommen börjar han skriva ned sina upplevelser. Han får in texter i olika tidningar. Fyra diktsamlingar refuseras. Krigsåret 1940 debuterar han med en novellsamling, Grått berg. En ledande kritiker, Margit Abenius (kanske mest känd för en biografi om Karin Boye), uppmanar författaren: Sovra, sovra! Själv är jag hänförd över denna bok med sina fyra noveller. Det är grovt tillyxat men helt korrekt. Miljön färgar av sig på människornas kynnen. Fylla, snus och kortspel förgyller den grova tillvaron. Den harmynte spelmannen bär en längtan efter en kvinna, som andra lägger beslag på. En finnes hetlevrade humör kommer fram i en fruktansvärt rå julaftonsskildring, och kollektivets förhållande till arbetsledning och uppkomlingar i de egna leden är taget på kornet i den avslutande novellen. Här tycker jag mig uppleva något av Fredrik Ströms träffsäkra skildringar i romanserien Rebellerna.

1920-talet var strejkernas årtionden i vårt land. 1928 bröt en sympatistrejk ut i de norrbottniska malmfälten. Höijer hade förstås upplevt händelserna i sin ungdom. Romanen Se din bild! (1946) var en bred kollektivskildring, som försöker spegla såväl det stora skeendet som det lilla spel som sker inom några av romanens huvudpersoner. Strejkerna förstörde tusentals arbetstimmar det här året. Ett par arbetskamrater känner varandra på pulsen, en av dem är kommunist, den andre närmast gråsosse. Höijer var vid den här tiden då romanen skrevs närmast att betrakta som gråsosse. Han bar som många den här tiden på en stor skräck för sovjetväldet. Så sent som inför valet 1982 skrev han: ”I mitt skrivande har jag länge pläderat för avståendets etik, samvetet, uthållighet, värdighet, sanning och en del andra, en smula undanskymda ting.” Men då 1928 visste han nog inte klart vem han skulle våga sätta sin lit till.

Romanen utsattes för ett våldsamt angrepp från Norrskensflammans anmälare Seth Henriksson, som var folkskollärare i Malmberget och en av de ledande kommunisterna där. Höijer upplevde angreppet mycket kränkande. Också den blivande partiledaren Hilding Hagberg angrep boken och satte som rubrik på artikeln ”Gruvan födde en råtta”. Morgontidningens Lambert Sunesson från Blötberget (och småningom författare till skogshuggarromanen Tie man till Långsyna), skrev däremot insiktsfullt och menade att romanen just speglade Höijers båda livshållningar han stod och vägde mellan. Också här förekommer det som tycks ha varit den stora stötestenen i Höijers liv, den äktenskapliga samvaron den trygga, jordnära hustrun och längtan till den intellektuellt mera utrustade flickan i fjärran. Själv håller jag avgjort denna kollektivskildring som en av Höijers intressantaste skapelser.

Bland det femtiotal titlar som Björn-Erik Höijer utgav räknas bland kollegor till mig ändå Mannen på myren (1957) till hans främsta romaner. På sitt sätt är det en inre skapelsevecka huvudpersonen Albert Eliasson genomgår när han under sju dygn drar ett hölass från en järnvägstation fram till hemmanet, där han finner kossan redan avlivad. Jämförelsen med Hemingways Den gamle och havet är påfallande. Själv tog jag nog vid första läsningen an den romanen för tidigt i mitt liv. Den kändes seg; idag när jag färdas genom romanens sidor upptäcker jag så mycket mera av okuvlighet och religiös intolerans.

Men med ett hörspel började intresset för mig för Björn-Erik Höijer, då den 15 november 1956, när radioteatern sände första delen av En spelmanstrilogi, den bar titeln En dag.

Pressmeddelande från: Erik Yvell
Artikeln publicerad: 070208