Leif Olson och en tidigare version av förslaget till amfiteater i Stenbrottet.

Diskussionens vågor går höga, kanske inte med så kraftiga utslag som decibelmätarna under Christer Sjögrens provkonsert men tillräckligt ljudliga för att tas på allvar. Hur skall man bäst kombinera skön musik, opera, teater, artisteri, med Kinnekulles säregna gudomliga natur? Det verkar som man i debatten förutsätter att högtalarljudet skall dominera från amfiteatern, inte den rena akustiska musiken. Men behöver det vara så.? Har vi inte fått nog av ljudtyranni i en tid där miljövård och förebyggande hälsovård och kultur bör gå hand i hand. En amfiteater på Kinnekulle skulle kunna bevisa att så kan ske.

Kompositören Sveneric Johanson och Leif Olson besöker stenbrottet.

Hur är då själva stenbrottet på Kinnekulle som spelplats? Vid åtskilliga tillfällen, har jag tillsammans med musiker, skådespelare, kompositörer och sångare kunnat testa ljud och möjligheter att ge konserter och föreställningar i brottet, utan större tekniska arrangemang. Redan 1988 gick kompositören Sveneric Johanson omkring med mig på plats för att dels provsjunga olika miljöer i brottet. Orsaken var att vi funderade på att sätta upp hans opera "Sagan om Ringen" i en miljö som han blev andlös inför. "Här skall den göras" sa han gång på gång med eftertryck. Vi hade långtgående planer, men upphovsrättsliga skäl gjorde att vi fick vänta, och sedan avled Sveneric, just när det hade varit möjligt. Men fullständigt partitur och libretto finns till detta jätteverk. Och visionerna dör aldrig.

Leif Olsson och Björn Json Lindh i Stenbrottet

När jag började samarbeta med kompositören och musikern Björn J:son Lindh, för ett tiotal år sedan, besökte vi givetvis stenbrottet, och har nu visioner om en Kinnekullekonsert med hans musik, inspirerad av natur och kalksten, av ljus och storslagenhet, av färger, och dagrar. Allt skulle ske med en ljudnivå anpassad till naturen, en intim konsert i det stora. I somras besökte jag Kinnekulle och stenbrottet med P O Broberg, (mycket aktiv musiker som dessutom är starkt engagerad i musik i regionen), samt den franske kompositören, Hubert Dennerfeld. Han skriver just nu en opera för ett samarbete Sverige-Frankrike, med svenska och franska sångare och musiker. Han provsjöng, och provspelade varje vrå i stenbrottet, och blev helt förtjust. "Här behövs inga högtalare… här kan kören komma… här skall musikerna vara…".

Leif tillsammans med den franske operakompositören Dennerfeld och musikern P O Broberg

Under många år har jag kunnat se och höra hur amfiteatrar och utomhusföreställningar fungerar i praktiken. Alltifrån Grekland, där jag i somras såg en nybyggd liten arena, till Cartagena i Spanien, där man invid den gamla romerska amfiteatern byggt en ny, med samma funktion, och till Arènes de Lutèce i Paris, en välrestaurerad och väl fungerande teater från tiden för Asterix, och till Rålambshovsparkens arena från 1953 i Stockholm, m fl. Dessutom har jag de senaste 20 åren satt upp flera teaterpjäser och historiska spel i olika miljöer utomhus, vilket ger ytterligare perspektiv på föreställningar i naturen.

Amfiteatern i Epidauros med sina 15.000 platser

Jag har besökt brottet vid alla årstider och haft visioner om olika konserter, teaterföreställningar m.m. t o m ljus- och ljudskådespel. I början av 90-talet spelade vi En Midsommarnattsdröm i Munkängarna, bara några hundra meter från brottet, vilket gav blodad tand. Därefter har jag drömt om att sätta upp Shakespeares "Kung Lear" mellan de höga kalkstensbranterna.

Den grekiske regissören Nikos och Leif i en nybyggd amfiteater

Från allra första början har jag varit inkopplad på planerna för en amfiteater, av ovanstående anledningar, och har haft anledning att fundera en hel del. Under åren har jag kommit fram till följande: en amfiteater skulle kunna tillföra bygden och kulturlivet mycket. En utomhusarena som kan komplettera det utmärkta konserthuset i Vara. Den skall givetvis byggas så att det levande akustiska ljudet får sin plats. En välbyggd amfiteater skall inte behöva extrema ljudanläggningar med överdrivna decibel, där skall konstruktionen och akustiken vara tillräcklig för det finaste diminuendo i musiken. Det är idén med amfiteater. Hubert Dennerfeld berättade från konserter han gjort i bl.a. den stora Epidaurosteatern i Grekland, att han stått på översta raden i den enorma arenan med sina 15 000 platser, och hört en tändsticka knäckas nere på scenen. Så hans fasta övertygelse är, att om en teater skall byggas skall den vara för att tillvarata nyanserna i musiken, musik som varit tänkt för akustiskt framförande. Något som de flesta musikälskare instämmer i. Med mina erfarenheter i bagaget delar jag helt dessa uppfattningar: en amfiteater skulle vara en mycket stor tillgång. Men Kinnekulle bör ha råd att föregå med gott exempel i dessa tider då ljudnedsmutsningen håller på att förstöra hörsel och musikupplevelser i vår värld. Jag har ett färskt exempel: som domare vid en musikfestival i Ukraina i somras fick jag tyvärr uppleva hur den ryska musiken, nyanserna, försvann i en groteskt överdimensionerad ljudbakgrund som varken gav rättvisa åt sångare eller melodier. De sanna musikvännerna skall inte behöva ha hörselproppar då det går på konsert. Det har blivit en tidens sjukdom som sprider sig till allt fler musikevenemang, och som man måste se upp med innan tinnitus blir var mans egendom. Det skall inte behövas i en välkonstruerad amfiteater på Kinnekulle. . Stora ljudkrävande arrangemang, som t ex de kraftfulla Robert Wellskonserterna, eller rockfestivaler kan hållas på platser där ljudförstärkning är nödvändig.

Amfiteatern i Rålambshovsparken i Stockholm

Jag läser just nu om Dalhalla bl.a. "… Akustiken har projekterat den nya scenen med nytt tak och orkesterdike. Förändringen har inneburit att föreställningarna numera kan genomföras helt utan förstärkning …"Det verkar lovande. Jag vet att en stor majoritet av förnuftiga människor kan skriva under på detta. Låt oss ta vara på den erfarenheten; inte försöka göra en imitation men göra det efter våra fina och känsliga förutsättningar..

Dalhalla

Jag vet också att arkitekten bakom Dalhalla och Berwaldhallen, Erik Ahnborg, med sin enorma kunskap om olika ljudrum och känsla för hur miljöer skall tillvaratas kan konstruera en akustiskt fungerande, vacker och ändamålsenlig teater En naturens konsertlokal där publiken känner att den har direktkontakt med såväl stora orkestrar som små ensembler, med en spröd flöjt, en dikt, en vibrerande cellostämma, ett spanskt gitarrsolo, en harpa, en kör, en lyrisk sopran…. och som under många år kan hjälpa till att sprida en musik för lyckliga människor i alla åldrar med smak och omdöme, som också älskar sitt Kinnekulle.

Leif Olsson
Dramatiker, regissör
Foto: Globe Art
Artikeln publicerad: 070116