I Jont Birgit Rundgrens nya bok finns inte en skymt av skryt eller överdrifter. Här beskrivs i korta kapitel livet som det var i en bondfamilj, där boken och bildningen hade en icke undanskymd plats. Hennes far, som jag en gång mötte i Luosa, påminde i sin bredbrättade hatt både till utseende och i gester mycket om Albert Viksten.

Små händelser sätter ofta guldkant på tillvaron. Begreppet Barnkäringsmat inrymde seden, att man gick med förning till den som fått ett barn i byn. Vid ett tillfälle när tårtan bars in hände sig inte bättre än att katterna hade slickat i sig grädden och all kokosen ”så vi fick äta tårtan med bara äppelmos, men det var gott ändå”, konstaterar Jont Birgit lakoniskt och tillägger: ”Stinas mamma fick nåt krångel med magen så hon vågade inte äta tårta.”

Kontaminationer och vågade uttalanden har en stark kardborreeffekt. Som när prästen skulle snyta sig och fann att det var hål på näsduken och uttryckte sig något för högt: ”Fruntimmer har en förmåga att vända hålen inåt!” Kvinnorna reagerade på sådant prat något generat medan en del av gubbarna inte kunde kväva ett skratt.

Luckhäll Ludvig hade på auktion ropat in en något sliten vävnad. Den lyckades han bli av med till Jont Birgits far, som denna lördagskväll kunde förära hustrun med en rosengång. Den brandgula vävnaden prydde upp slagbordet. Inte långt senare kunde man i en av bygdens tidningar läsa om olika seder vid begravningar. Där framgick att man i gången tid använde i rosengång vävda bårtäcken på kistorna.

Uteslutningar sätter sig kvar i minnet. Att en plundring av granen blev lite annorlunda än tidigare jular berodde just på ett sådant förhållande. Kanske dolde det sig här mycket outtalat bakom det som blev uttalat. Läsare torde känna igen situationen.

Jordbrukarnas ungdomsförbund arrangerade en del tävlingar i mellankrigstiden, bl a hur man skulle odla. Jont Birgit skriver: ”På annandag jul får vi priser. Jag fick ett fjärde pris, en sykorg. Vi var bara fyra som odlade morötter.” Ett härlig självironiskt humör, det är inte enda stället i boken sådant lyser fram. I ett annat fall gjorde rädslan för tuberkler att de i rent oförstånd tvättade plåtarna med unika fotografier.

I det agrara samhället förekom faktiskt människor som läste böcker, kokade örtmediciner, pratade med fåglar. I folkminnet stannade de som accepterade särlingar. En skolkamrat till Jont Birgit, Jean Granberg, blev ordensmänniska och arrangerar än idag 82 år gammal en rad fina föreläsningar i templarlokalen i Hulån.

Här finns flyktingöden relaterade, som Zakarias Samuel, vilken traskat genom landet och trött och sjuk lade sig i ett dike på Nås finnmark i hopp om att dö. Men en häradsdomare Vester i Västerfallet fann honom, tog Zakarias till sitt hem där han sköttes om, fick en drängtjänst innan han kunde öppna affär i Vansbro.

Sångbegåvning förde Jont Birgit till Stockholm. Hon får provsjunga för Stig de la Berg.

Hon hade hört på radio hur operasångerskor sjöng och försökte nu härma dem. – Fröken Nilsson låter som en ångvissla, påstod sångpedagogen.

Ändå blir hon kvar i Stockholm, får lektioner. Lever under usla förhållanden, utnyttjas av dem som kommit upp sig och glömt sitt ursprung. Jont Birgit blev småningom en fin och lyhörd uttolkade av svenska folkvisor. Ingen behövde längre lasta henne för att hon lät som en ångvissla.

Jont Birgit Rundgren
Tonår
Gidlunds förlag

Pressmeddelande från: Erik Yvel
Artikeln publicerad: 060922