På fredagskvällen anordnades den första av två provkonserter i Stenbrottet på Kinnekulle. För kvällens underhållning stod Göteborgs Symfonikerna med dirigent Mario Venzago i spetsen. Biljetterna till de tusen åhörarplatserna var slutsålda och förväntningarna var stora, kanske särskilt hos medlemmarna i Föreningen Kinnekulle Amfiteater.

Syftet med dessa provkonserter är att återigen genomföra ljudmätningar men nu under mer realistiska förutsättningar. Men kvällens klassiska musikstycken kan knappast ha gjort några större utslag på ljudmätaren utanför själva närområdet för konserten. Min egen uppfattning efter att ha stannat till på ett flertal platser runt konsertområdet: Medelplanagården, Munkängarna på två ställen, Hellekis Säteri, Truckvägen och vid Utsikten, är att på dessa ställen gick det inte ens att höra ljud från Göteborgs Symfonikerna, bakgrundsljud som bilar, folk och andra dagliga ljud tog överhand. Däremot verkade det som om ljudet färdades lite längre i själva vindriktningen, men att det sen skulle upplevas som störande är en helt annan sak.

Professionella ljudmätningar genomfördes på ett flertal platser denna kväll och skall så även göras under konserten med Christer Sjögren på söndag eftermiddag, då kan det troligen röra sig om helt andra ljudnivåer på vissa ställen. Svar på detta lär vi säkert snart få redovisat från provtagarna. Om bullernivåerna är godkända är det sen upp till länsstyrelsen att bestämma om en permanent Amfiteater får byggas.

Här och var runt Stenbrottets kanter fanns en del folk som kommit för att lyssna lite på konserten, men de var kanske inte så många som hade förväntats. För att få uppleva lite av musiken så fick man vara placerad i riktning mot själva scenen där ljudet var som bäst.

Man må tycka vad man vill om en Amfiteater i Stenbrottet men kvällens konsert med Göteborgs Symfonikerna var en pampig upplevelse och med musik som definitivt passade in i dessa natursköna omgivningar. Just vid detta specifika tillfälle hade en permanent och pietetsfullt byggd Amfiteater definitivt förhöjt den musikaliska njutningen och intensifierat stämningen. Utsikten är bedårande mot Kållandsö och Läckö med Vänerns vatten som ett blått band där sensommarkvällens sista solstrålar speglar sig innan natten sänker sig över Kinnekulle. Den valda platsen för Amfiteatern kan väl knappast ligga mer naturskönt, men troligen så hade akustiken tjänat en hel del på om den placerats nere i Stenbrottet i stället.

Som aprilskämt skrev HK följande för två år sedan: Klicka här för att läsa.

Artikeln publicerad: 060901