Oigenkänligt
Jag kände så väl igen mannen på bilden från festen jag var på härförleden. Dragen var så bekanta, men vem fagerlund var den här karln egentligen? Konstigt att jag inte visste, eftersom jag ju dagligen stött på den här nunan varje gång jag sett mig i spegeln. Det var alltså jag själv som avbildats på det där fotot. Men så där ser jag ju inte ut, protesterade jag.
Varför jag har så svårt att känna igen mig själv, är dagens stora gåta. Liksom att acceptera det utseende jag numera begåvats med. Eftersom min inre bild av det utseende jag har går helt på tvärs mot den uppenbara verkligheten.
Det är konstigt att vissa förändras livet igenom medan andras drag behålls från barndom till ålderdom. Med mig måste det förhålla sig på det förra viset. Och inne i huvvet jag har behållt bilden av mig själv från en helt annan ålder än nu.
-Och vem är du? Det var en fråga jag fick från åtskilliga håll vid festens upptakt då vi runt och letade efter bekanta nunor. Och fick det för mig något förvånade svaret "Jaha" när jag avslöjade min identitet.
Jag undrar just om jag skulle känna igen mig själv om vi skulle råkas ute på stan, min spegelbild och jag?
Jaha, vad är det för märkvärdigt med ett sådant påstående, vill jag bara fråga? Vem känner igen sig själv utan och innan?
Att se sig själv såsom i en spegel talas det ju redan om i Bibeln och i en film av Ingmar Bergman. Vem "själv" är får man dock försöka lista ut på egen hand.
Vad är det som skapar en individ? Kroppsform. Kroppsspråk. Sättet att vara och tänka. Allt sådant förändras förstås med åren. Så om man fortfarande går omkring i barndomen som jag ofta gör och minns hus, natur och människor på Blomberg från 40-talet så måste jag ju räkna med att allt inte förblivit på samma sätt under åren som gått. Inte ens jag själv. Fast jag måste tillstå att jag har ett inre motstånd att acceptera hur tiden farit fram med mig själv, liksom med allt och alla.
Det är alltså inte så lätt att vara den man är inte ens känner igen sig själv. Så jag måste förlika mig med att uppträda som kameleont. Ena dan i ena skepnaden, andra dan i en annan. Där den ena skepnaden utgör den inre bild jag har av mig själv och den andra den bild av mig som andra har och som ett fotografi kan uppvisa.
Undras om det skulle gå att praktiskt använda den här lite kluvna egenheten? Jag kunde ju t ex gå runt och visa upp ett fotografi av mig själv för andra människor och fråga som man ibland gör i kriminalfilmer: "Har du sett den här personen?" Undras just vad dom skulle svara. Kanske tro att jag var försöksutsläppt från psyket, eller stirra väldigt misstroget på mig.
-Jamen, det är ju du själv.
-Jasså, säger jag då. Hur i hela fridens namn vet du det?
När man som jag inte ens känner igen sig på bild har det nog gått lite väl långt. Tycker jag. Fast någon bra lösning på den här problematiken har jag förstås inte.
Får väl försök fortsätta leva med den här kluvna personligheten, trots allt.
RIST
PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist".
Skicka till ramky@telia.com DS.