Träffade för några månader sedan Jörgen Åhman, en gammal musikerkompis som jag inte pratat med på flera år. Ja, kanske morsat och växlat några ord vid något tillfälle men det har inte blivit så mycket mer. Nu blev vi stående utanför köpcentrat och dryftade alla de frågor som normalt hör till; vädret, hälsan, kärleken och allt det där. Ni känner säkert igen er. Eftersom vi för en sådär tjugo-tjugofem år sedan spelade dansmusik ihop kom vi naturligtvis även in på detta ämne.

Konstaterade båda två att spelningen numera begränsade sig till spelning för ”husbehov” som man brukar kalla det. Det vill säga man spelar för sig själv och sin närmaste omgivning och fastnar ofelbart i gamla uppkörda hjulspår. Inte får man några större utmaningar då man sitter för sig själv i sin vrå, inga nya harmonislingor, inte många nya idéer överhuvudtaget. Slöspelar, är ett ord som beskriver vad det handlar om. Man blir kravlös och samtidigt lite vårdslös vilket gör att man står och stampar på samma ställe utan större framsteg. För att kunna ändra på detta måste man känna trycket att verkligen prestera något, man måste få bekräftelse på att att man utvecklas för att den gamla känslan skall infinna sig. Att spela handlar till väldigt stor del om inspiration, åtminstone är det så för mig.

Efter att ha ventilerat våra olika livssituationer beslöt vi oss för att åtminstone ”känna på varandra” igen, det vill säga sätta oss ner och spela en stund för att se om det fortfarande fanns lite av den gamla känslan kvar. Helt förutsättningslöst, kändes det inte bra så hade vi i alla fall försökt tyckte vi.

-Vi kan väl köra ett par timmar och kolla hur det låter, som Jörgen sa.

Sagt och gjort, vi plockade fram dragspelet och gitarren och kunde konstatera att mycket av det gamla satt kvar. Visst hade en del av tidigare filer raderats på ”kom-ihåg-disken” men förvånansvärt mycket satt kvar. Visserligen lite ringrost här och var men det fungerade trots allt skapligt. Så pass bra att vi bestämde oss för att fortsätta våra gemensamma övningar. Vi fick bekräftat att en stor del av spelkänslan satt kvar och det som var det viktigaste; det var fortfarande roligt. Fantastiskt trevligt till och med, det var precis vad som behövdes för att väcka våra slumrande musikaliska kunskaper till liv igen.

Efter att ha repeterat ett antal gånger – ett par gånger i veckan har det blivit vissa veckor – känns det fortfarande förbaskat trevligt. Låter inte så tokigt heller om jag får säga det själv och det får jag som vanligt. Det är det som är det bästa med att skriva ner såna här funderingar, ingen protesterar, i alla fall inte omedelbart. Inspirerande med ett antal nya idéer, hade nästan glömt hur det kan svänga till. Vad skall vi göra med vårt spelande då? Ja, förutom att fortsätta att ”hemmaspela” förstås. Kanske försöka underhålla våra gamla på olika äldreboende exempelvis. Vad jag förstått så saknas det ofta nånting att se fram emot för de som kommit lite till åren. Att få lyssna till några gamla Evert Taube-melodier och andra låtar från tider som gått kan säkert vara uppskattat. Vi ställer gärna upp om någon vill ta våra tjänster i anspråk.

Många känner avsky – vem kan vi egentligen lita på?

Vad har hänt den senaste veckan för övrigt? Inte mer än att OS är över för den här gången. Som vanligt måste man säga så har det varit rufflarna som fått de stora rubrikerna. Tack och lov har deras försök att lura sina medtävlare som så ofta annars avslöjats. Dopningens kloakråttor har obarmhärtigt tvingats upp i ljuset. Än en gång har skurkarna fått stryka på foten, vilken gång i ordningen vågar jag inte säga. Om nu inte alla så ändå några avskräckande exempel på hur rutten idrottsvärlden har blivit. Mina misstankar förra veckan blev tyvärr besannade, hade gärna sett att jag haft fel den här gången.

Spelar ingen roll vem jag pratat med de senaste dagarna, alla är rörande överens; stäng av de skyldiga för all framtid. Låt aldrig dessa skrupellösa rufflare sätta sin fot på en idrottsarena igen. Det skulle säkert ha en avskräckande effekt, i alla fall för några potentiella framtida fuskare. Att de nu avslöjade myglarna kanske får ett eller två års avstängning är rena hånet mot dom som tränar och tävlar på ärligt sätt. Tyvärr så finns det kanske inget hopp ändå. Hörde hur ryska ledare beklagade sig och förklarade att de var extra utsatta beroende på att de inte hade lika kvalificerade läkare i sina idrottstrupper som man har i väst. Det gäller alltså att ha så välutbildade fuskare som möjligt, det minskar risken för upptäckt. Där pengarna styr finns ingen moral, vilket i och för sig inte är nån nyhet.

Till idrott på lite mer nyanserad nivå. Bandysäsongen lider mot sitt slut, fotbollen tar över. Äntligen säger många, fotbollen är för en stor del av oss sportintresserade det allra mest efterlängtade. Visst är väl bandyn och hockeyn också underhållande, men inget går ändå upp mot att få följa en division fem-match hängande på det klassiska räcket runt planen. Köpa en korv med bröd – eller två – i pausen och dessutom få möjligheten att ventilera inte bara lungorna, utan också sina åsikter om spelare, domare och inte minst vilken fantastisk fotboll det spelades förr.

Långklänning förstörde karriären

På den tiden jag startade min karriär som fotbollsspelare var fotbollarna av riktigt läder, hade snörning och var tunga som curlingstenar om det var blött. Dessa stenhårt handpumpade, lädermaskerade kanonkulor kunde nästan slå ihjäl en vuxen person om de damp ner i skallen. Har fortfarande märken i svålen efter hårdhänta möten med dåtidens idrottsliga tortyrredskap. Hugaligen, sånt glömmer man inte i första taget. Inte undra på att det fanns vissa som aldrig hade en tanke på att använda hu´vet i en fotbollsmatch, inte ens insidan om man vill vara lite elak. Måste erkänna jag aldrig blev nån lysande stjärna på fotbollshimlen. Förklaringen finns förmodligen att finna i det faktum att min första riktiga match spelade jag som tioåring i vad som på den tiden kallades rätt och slätt ”pojklag”. Alltså grabbar upp till sexton år. I stort sett alla var sexton år utom denne tanige valp som fått följa med Källbylaget till Hällekis för ett riktigt prestigemöte. Kommer ihåg att jag var minst, därmed av naturliga orsaker betraktad som sämst och självklart förvisad till högerytterplatsen.

Fullt lag var vad som gällde, hade ingen betydelse att jag tvingades möta en sextonårig drasut på en-och-åttifem. Drasuten vägde dessutom säkert tre gånger så mycket som den tioårige valpen i luciaklänning. Ja just det, luciaklänning. Det fanns inga fotbollsdräkter för tioåringar på den tiden, jag har för mig att vi spelade i A-lagets avlagda fjolårsställ. Tänk er själva, det blev mycket skjorta över på den kroppen. Fick inte ens ner tygsjoket i brallorna, enda chansen var att ha den hängande utanpå. För att inte snubbla och stå på örona gällde det att hålla uppe ”klänningen” med ena handen och torka svett och snor med den andra. Efter att gång på gång blivit nermanglad bland grästuvorna av drasuten på vänsterbacken var det äntligen halvtidsvila. Därmed också dags för den obligatoriska drickan. Denna lyx gjorde att jag totalt glömde bort att jag blivit sparkad och förnedrad under hela första halvlek.

Blev lite lugnare i andra, fulltankad och däst av all sockerdricka knallade jag omkring lite för mig själv ute på kanten och botaniserade utan större intresse för matchen. Slutade till och med att hålla uppe klänningen, tyckte inte längre det gjorde nåt att den fladdrade runt smalbenen. Därför var det heller ingen som tog notis om den där rapande knatten ute på sidlinjen. Till och med drasuten – min tidigare baneman – struntade i att jaga mig med sina Tretorns blåfärgade, urblekta fyrtiofemmor. På det viset slapp jag åtminstone bli nertrampad i gräset stup i kvarten. Tror det var där den släcktes, det som annars kunnat bli en lysande komet på fotbollshimlen.

Såtavallen - en hemsk plats på jorden

Om inte detta var nog för att ta knäcken på en begåvning så kom nästa snyting. Att tvingas ut bakom omklädningsrummet på anrika Såtavallen i Trolmen för tvagning efter en svettig batalj var på gränsen till vad en späd kropp tålde. Matcherna på Såtavallen var alltid praktfulla bataljer. Att på vårkanten, i bitande kyla försöka tvätta den värsta skiten och rödleran ur ansikte och hår för att därefter blixtsnabbt kränga på sig sina kläder krävde mod. Går definitivt inte att jämföra med dagens bortklemade lirare som hamnar i nån slags mentalt kollaps om de inte har tillgång till bastu, massage, golvvärme och hårblås efter matchen. Kommer förresten ihåg när den första duschen monterades upp på Eolsborg i Källby på femtiotalet. Kallvatten självklart, men vilken oerhörd lyx, slippa gå ut halvnaken för att skrubba bort svett, och damm.

Tiderna förändras som tur är och vi med dem, såna här nostalgiska utflykter gör att man piggna till. Tror att jag skall plocka fram dragspelet och försöka få till Novelty Accordion nu när jag ändå är på hugget. Snart sitter den där även om fingrarna stundtals känns lika stela som dom gjorde i kallvattnet på Såtavallen. Skam den som ger sig, övning ger färdighet, har bestämt mig för att klara av´et utan att behöva ta till några riskfyllda dopningspreparat. Ha en lugn och vilsam helg.

Ronson
ronny.carlsson2@telia.com