Att försöka sig på en krönika i dessa OS-tider är ungefär som att försöka springa mellan vattenstrålarna i duschen. Man hinner helt enkelt inte. Vi bombarderas med sportprogram, ingenting fungerar normalt, det finns inte en chans att undgå OS-tävlingarna på teve. Jag skall ändå mellan två sportsändningar försöka mig på en liten fundering kring bland annat detta med vårt stora intresse för de olympiska vinterspelen.

Att det varit en trög inledning för "di svenske" har väl inte undgått någon. Att Magdalena Forsberg kämpade sig till en bronsmedalj då skyttet inte riktigt fungerade var liksom inte riktigt vad man hoppats på ute i stugorna. Ett guld var för de flesta alldeles självklart. Därför är det skönt att se hur Magda själv riktigt strålade av glädje. Hon hade ju faktiskt vunnit en OS-medalj, vem kunde ta ifrån henne den om man får fråga? Per Elofsson likaså, en favorit som inte riktigt nått upp till den nivå som vi hoppats, eller snarare krävt. Men ändå positiv, "jag kommer igen", han har mer att ge var så säkra. Curlinglagen, ja sådär, det började minst sagt trevande för både herrar och damer. Innan denna krönika presenteras kanske det har vänt, man kan ju alltid hoppas. Inte ens de modernare grenarna; puckelpist, halfpipe och allt vad de kallas har gått sådär lysande. Men skam den som ger sig, vi kommer igen.

Vinter-os börjar med hockeyn

Själv tycker jag vinter-OS börjar med ishockeyn. Det är då vi svenskar vaknar till i tv-sofforna. Finns väl inte mycket som engagerar oss så som denna svenska nationalsport. Inte ens den som är totalt ointresserad av sport brukar kunna undgå att i alla fall se en liten glimt av nån av hockeymatcherna. Tror till och med att HK:s ansvarige utgivare Stefan Sjöö sjunker ner i tevesoffan och hejar på våra blå-gula iskrigare vid något tillfälle? Trots att han inte är nån stor sportfantast vad jag förstått. Alla intresserade pratar redan om finalen mot Canada, det råder knappast nåt tvivel om att Sverige och Canada möts i en final. Allt annat vore sensation om man skall tro våra svenska sportreportrar. Och dom måste man väl tro på! Vi får väl se, det är inte alltid favoriterna håller för OS-trycket. USA vill nog ha ett ord med i den bataljen bland andra.

Då vi ändå är inne på detta med OS kan det kanske passa bra med en varning till alla som ämnar "delta på hemmaplan". Hörde nämligen häromdagen att lärarna i Källby skola spelade upp hela sitt register av slumrande sång- och dansbegåvning. En av skolans fritidspedagoger - en numera lite till åren kommen sportfantast - spelade Markoolio i dennes OS-låt. Han gick så in i sin Markoolio-roll att han mitt i låten föll omkull på scenen. Jublet visste inga gränser, barn och vuxna var helt till sig, vilken inlevelse av denne omåttligt populäre estradör. Det var bare det fallet inte var nåt välregisserat dansnummer, det berodde helt enkelt på att den dansande rapparens hälsena gick av! Jublet fastnade antagligen i halsen på de flesta då ambulansen kom och lastade in den sargade "Markoolio". Så alla ni som tänker att på ett eller annat sätt engagera er i OS; ta det med måtta även om ni tror att ni är vältränade idrottsmän eller entertainers.

Kanske ändå en lärdom

För övrigt går allt sin gilla gång på hemmaplan, inga stora affärer precis. Kanske beror på att de flesta håller sig till teven under dessa veckor. Kunde ju önskat att de unga vandaler som ertappats i Källby med att vandalisera byggnader och bilar istället hade suttit framför teven. Visserligen är teven betraktad som försoffande men nog hade de gjort mindre skada där, framförallt för sig själva. Inte kan det kännas speciellt trevligt att i början av vuxenlivet klampa in på denna destruktiva bana. Det ger definitivt inga framtida medaljer. Hoppas att detta blir en tankeställare för både dom själva och andra med liknande ambitioner. Hellre då en timme i tevesoffan än tio minuter av vandalisering på byn.

Tänk om dessa ungdomar finge möjligheten att konfronteras med de drabbade, en efter en. Ja, jag säger möjligheten för jag är övertygad om att det är just en möjlighet. Tror att detta skulle ge båda parter en chans att se människan bakom den just nu hatiska fasaden. Ungdomarna finge kanske lite förståelse för den drabbade vilket förhoppningsvis kunde innebära ett annorlunda beteende i fortsättningen. Den drabbade i sin tur finge också chansen att se att det trots allt kanske bara är ett par unga grabbar som det fortfarande finns hopp om. Alltså, en vädjan till alla inblandade, ta mitt råd på allvar.

Allting som kan göras för att minska risken för liknande händelser i framtiden är värda att prova. Därmed inte sagt att ungdomarna skall gå fria från ansvar. Det skall naturligtvis kosta att syssla med denna meningslösa förstörelse. Men det är nästa fas i problemlösningen.

Nä nu hinner jag inte utveckla mina funderingar vidare, teven väntar. Kanske det ändå kan bli en medalj av ädlaste valör, det gäller att inte missa den högtidsstunden i så fall. Hoppas kan man ju alltid.

Ronson
ronny.carlsson2@telia.com