I morse fick han det första positiva beskedet. Hade i flera dar gått och hoppats på att detta tillfälle skulle komma. Det spelar ingen roll hur mycket han än försökt, han visste sen tidigare att det kommer att ta sin tid. Hade han nu bara fått den första bekräftelsen kände han att det i fortsättningen skulle gå betydligt lättare. Inspirationen fanns där, han kände sig motiverad och kapabel att fullfölja det han föresatt sig. Visst kunde han vara lite smågrinig emellanåt det var han medveten om, men det var bara att bita ihop(!) och inte gapa över för mycket, som han uttryckte det.

Vad är nu detta för en underlig inledning undrar ni kanske? Vad är han nu på väg att berätta som är så förbaskat märkvärdigt, den där kåserande mystikern? Har skrivkrampen fått hjärnbarken att krypa ihop som en inbakad pizza och fullständigt deformerat tänkandet, eller vad sjutton är det? Varför detta hemlighetsmakeri? För det kan väl inte vara så att han….? Jo, visst måste det vara så.

Jo just det, stämmer precis. Veckans betraktelse handlar om den egensinnige person jag känner ganska väl. Tänkte det kunde vara intressant att berätta vad som fick honom att börja det han själv kallar "den självplågande fakirpromenaden". Han har nämligen bestämt sig för att byta ner sig från D108 till D100. Den som är det minsta bevandrad i klädhandlarnas storleksbeteckningar börjar förstå vad som är på gång. Det handlar helt enkelt om att han för första gången under detta sekel fått badrumsvågens visare att – visserligen darrande men ändå – krypa under åttiosju kilo. Åttiosju kilo fördelat på 179 välbyggda(?) centimeter. Fördelat och välbyggd ja, de flesta av kilona har av någon outgrundlig anledning under de senaste åren hamnat ungefär mitt på kroppslängden. Därav storleken D, alltså byxor med rejält tilltaget midjemått i förhållande till benlängden. Ett plagg anpassat för en välväxt man, som liksom han har vad vi brukar säga naturlig pondus och korta ben. Eller "ser ut som en välgödd tax" som han hört vissa ouppfostrade slynglar uttrycka det.

Dolda kameran

Men som sagt, hans beslutsamma marsch mot D100 har startat. Detta historiska beslut togs för ett par veckor sedan i en alldeles normal provhytt, i en likaledes normal klädaffär av en då inte fullt så normalt byggd man i övre medelåldern. Stående i bara kalsingarna framför en stor och därmed hänsynslöst avslöjande spegel försökte han kliva i ett par, som han tyckte, snygga brallor i storlek D104. Herre du min skapare, han kollade runt i provhytten. Var hade dom gömd den dolda kameran?

Han var fullständigt övertygad om att nån illasinnad skämtare bytt ut märkningen i byxlinningen och tänkte visa upp i tv hur han fåfängt kämpade för att knäppa igen brallorna. Ända tills han slängde en hastig blick i spegeln. Där fick han se en oproportionerlig, trind figur av samma dimension som han tidigare bara sett i gamla svenska pilsnerfilmer. En nutida Edward Persson alltså, rund och "fryntlig" som det hette på den tiden det begav sig, då Persson, Modén, Botwid och de andra gubbarna var i sin glans dagar. Figuren han såg i spegeln kunde definitivt inte få på sig ett par D104, det var han efter denna korta titt helt säker på. Vad Edvard Persson hade för byxstorlek visste han inte, men inte var hans säckiga vadmalsbyxor i storlek D100, så mycket vågade han lova.

Att så fruktansvärt bryskt konfronteras med en blandning av verklighet och fantasi fick honom att snabbt hoppa i sina välsignade stretchjeans igen. Fantastiskt, ingenting som klämde eller satt åt, så skall ett par riktiga byxor fungera tänkte han. Nya byxor var inget som på nåt vis kändes lika behövligt längre. Han tyckte tvärtom att det nästan skulle kännas vämjeligt att behöva hänga på sig ett par råsegel med midjemått som skulle passat en brunbjörn.

Nu återstår bara att se hur lång tid det tar innan han på nytt vågar sig in i en provhytt. Kanske chocken har lagt sig framåt vårkanten. Han hade inte helt tappat känslan av att de där brallorna i storlek D100 ändå skulle passa fint att ta på sig till midsommar. Men då gällde det att fram till dess hålla munnen stängd och motivationen uppe – inte alldeles enkelt det visste han. Svårt blir det naturligtvis, men med hans stenhårda karaktär, nåja han är i alla fall rejält envis, så skall det inte vara helt omöjligt.

Fullständigt utlämnad

Vet egentligen inte varför jag så oförställt lämnar ut hans kroppsliga beskaffenheter. Kanske det kan vara en väg att sätta lite press på hans framtida leverne. Åttio kilo innan sommaren är en realistisk plan, återstår bara att se om han lyckas. Lovar att återkomma med resultatet senare i vår om någon är intresserad. Kanske jag själv hakar på, jag är i exakt samma behov av att minska omfånget några centimeter. Skulle helst se att jag också kunde få på mig ett par D100 framåt sommaren. Att ha "sparringpartners" brukar skapa bättre förutsättningar vad jag hört. Oavsett om det gäller viktminskning eller andra självplågande aktiviteter, så jag tror att jag skall hjälpa honom att nå målet.

Fram till dess att vågen pekar på åttiokilosmarkeringen kommer han med säkerhet att oftast krypa i sina älskade jeans. Till nöds även kostymen eller de utlagda byxor han trots allt har. Det är först nu som han förstår att sömmerskans arbete med att släppa ut hans tre par "hundrafyror" var en riktig björntjänst. Hoppas han kan reklamera sömmerskans arbete framåt sommaren och få dom insydda igen. Det kommer att behövas om jag känner honom rätt!

Ronson
ronny.carlsson2@telia.com