Vi har blivit lovade att få en skymt av solen i helgen. SMHI har äntligen förstått vad vi behöver för att orka med resten av vintern. "Bättre sent än aldrig" heter det ju, och visst blev det sent. Inte en solgnutta på hela januari. Men "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" heter det också.

Vet inte hur många olika talesätt det finns men många är det. Och de flesta är pricksäkra beskrivningar av händelser i verkliga livet. Just "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" gör att jag alldeles tydligt påminns om en händelse för en okristlig massa år sen. Jag kunde väl vara omkring sju-åtta år, så det bör ha varit i början på femtiotalet. Märkligt egentligen hur väl man kommer ihåg saker som hände för fyrtio-femtio år sen.

Hade en kompis och granne vid namn Gösta må du förlåta mig Gösta om jag avslöjar denna nästan hemlighållna händelse. Eftersom han var hela tre år äldre, i princip vuxen i mina ögon, följde jag hans minsta vink, framförallt om det gällde upptåg av vilket slag det vara månde. Jag skull kunna räkna upp en hel massa hyss vi hittade på, det fanns ingen hejd på idéer. Vissa var väl inte alltid så där rumsrena om man så säger, men jag kan inte påminna mig att vi hittade på nånting som förstörde eller orsakade skada för någon. Det var helt enkelt vad man förr kallade för pojkstreck.

Tips från en inställsam friare

Ett sånt pojkstreck började med att vi som ofta höll på med ett gigantiskt dammbygge i bäcken bakom huset där Gösta bodde. Mellan allt konstruktions- och grävarbete hann Gösta med att berätta om storasysters nye fästeman. Dom kallades så på den tiden, friarna. Spännande minsann, för friaren hade kvällen före invigt Gösta i en massa nya hyss som han hade gjort då han var i vår ålder. Det var ju guld att få tillgång till en så rutinerad kraft på området. Även om vi fortfarande hade en del egna idéer så var ju detta liksom en bonus. Och det var inga vissna tips han kom med heller.

Alltså, under tiden vi höll på med arbetet i bäcken smidde vi planer. Det gällde att noga planera sina dåd, ingenting fick gå snett, det hade vi lärt oss. Fas nummer ett i planen var att få tag i en tårtkartong, vilket på den tiden inte var det enklaste. De tårtor som förekom bakades hemma, alltså behövdes inga tårtkartonger. Efter veckor av väntan kom tillfället, samme friare som tipsat oss hade med sig tårta då han kom med bussen på lördagskvällen. Vi var övertygade om att han tänkte på oss, det var därför han hade köpt tårta.

Kartongen sparades undan av Gösta, tillfället hade äntligen infunnit sig. Med andan i halsen kom han springande på söndagsmorgonen.

-Nu du, är det dags. Jag har tårtkartongen, vågar du vara med och använda den som vi planerat, frågade han upphetsat.

-Självklart, vi har ju sagt att vi skall göra´t ihop, svarade jag så kaxigt jag kunde.

Redan nu började hjärtat slå volter i bröstet.

Det blev en lång väntan innan det var dags att ta itu med upptåget. Under eftermiddagen gjordes alla förberedelser, det var mycket som skulle stämma. Jag kan väl direkt berätta att vårt noga planerade bus blev en fullständig succé.

Vi fyllde nämligen kartongen så där lagom med halvtorkad koskit, jo det är sant. Band om det fina röda snöret som funnits runt kartongen tidigare och placerade sen kartongen i vägkanten på den måttligt trafikerade vägen. Nu började en spännande väntan i ett buskage en bit från vägen. Skulle någon komma? Skulle kanske denne någon till och med öppna kartongen? Vet inte hur längen vi väntade men det kändes som en evighet. När det började mörkna var vi nästan på väg att ge upp. Då hände det! En cykellykta syntes från Jerneklevshållet. Vem var det som kom? Skulle han stanna? Frågorna for genom våra upphetsade hjärnor. Själv var jag på väg att springa därifrån, men Gösta hejdade mig med ett väsande och ett stenhårt tag i armen.

-Stanna för h-e, annars förstör du ju alltihop.

Kröp ihop bakom buskarna och väntade. Cykellyktan kom allt närmare och slocknade precis vid kartongen. Herregud, var på väg att svimma. Kände hur Gösta fortfarande höll ett stenhårt tag i armen. Han var väl livrädd att jag gallhojtande skulle ge mig iväg. Efter ännu en evighetslång väntan, ja i alla fall en hel minut såg vi cyklisten ge sig iväg, vi hade inte kunnat se vem det var i mörkret. Vi fullständigt rusade ut på vägen, KARTONGEN VAR BORTA! Jag kan än idag känna vilket lyckorus jag hamnade i. Vi hade lyckats, ingen hade upptäckt oss och kartongen var borta!

En eftermiddag att minnas

Helgen efter denna oförglömliga händelse var vi, far och mor och så lilla oskyldíga jag, som vanligt nåja, vi var i alla fall där ganska ofta vad jag kommer ihåg hos farmor och farfar som bodde i Jerneklev. Halva släkten församlad, kaffekalas av stora mått som vanligt. Vi ungar höll till i köket, de vuxna i finrummet. Trots allt stoj kring köksbordet kunde jag uppfatta nåt i stil med "…fick se en tårtkartong på vägen". Ssssch… tyst! Fick tyst på ungarna runt bordet så jag kunde lyssna på berättelsen inifrån rummet.

Det var farmor som med vanlig inlevelse berättade om sitt möte med våran koskitfyllda tårtkartong. Hon berättade hur hon var på väg till Elsa i Häggliden som hade fyllt år. Ingen present hade hon hunnit köpa och inga blommor fanns vid den här årstiden så "ja feck la´ åka dit tomhänter" som hon sa.

Det var då hon fick se kartongen. Det fanns ingen annan råd än att plocka upp den och lägga den på pakethållaren. Vilken tur, nu hade hon ju nånting att komma med.

-Ja´ va´ säker på att de´ va´ bullar eller kanske till och med wienerbröd i kartongen" berättade hon. Väl inkommen i köket hos Elsa berättade hon om "fyndet". Det skulle minsann inte smaka fel med lite kaffebröd. Tanterna var övertygade om att det var någon som cyklat hem från tåget och tappat kartongen på vägen. Det var nämligen inte alls ovanligt att man köpte vetebröd eller kakor i stan och fick dom i en tårtkartong.

Kartongen öppnades med andakt på köksbordet.

-Herre du min skapare, det var koskit i hele kartongen, berättade farmor.

-Jag är säker på att det är den där Gösta i Västergår´n som lurat mäk, å gud va´ ja skämdes. Komma släpande på koskit i en kartong. Men den gôssen sa´ få veta att han lever, avslutade hon.

Jag kan fortfarande höra hur tyst det blev innan den stora skrattorgien bröt ut. Hur jag kunde hålla masken är en gåta, hjärtat bankade lika hårt som söndagskvällen veckan före.

På hemvägen senare under eftermiddagen kom frågan från mamma Gerda som jag visste skulle komma.

-Å du känner väl ente te´ nôt om hur hur den där kartongen hamna på vägen? frågade hon.

-Njae, det va´ Gösta som kom på´t, men ja va me´ja också, svarade jag sanningsenligt.

Visste sen tidigare att morsan hade nåt släktskap med Sherlock Holmes, hon listade alltid ut vem som var den skyldige så det var ingen idé att neka.

Vad jag kan minnas så blev det inga större bannor, jag tror till och med mina föräldrar tyckte det var ett ganska bra påhitt.

Tror inte att Gösta heller fick veta av farmor "att han levde". Hon lät nog detta i det stora hela oskyldiga men ovanligt lyckade bus falla i glömska.

Att få en så fullständig utdelning på ett i och för sig välplanerat pojkstreck var över alla förväntningar. Att få berätta om upplösningen på dramat för Gösta var även det en riktig höjdare. Men som sagt, vi fördärvade ju inte nånting, utom möjligen farmors illusioner att ungar är oskyldiga små änglar.

Ronson
ronny.carlsson2@telia.com