Funderar på hur jag egentligen orkar med denna mörka och depressiva årstid som kallas vinter. Mörkt och kallt, slaskigt och dimmigt, blåsigt och isande kallt om vartannat. Oavsett vilken av dessa vädertyper så känns kroppen som om den går på bottenställd sparlåga och enbart väntar på att få vridas upp mot ljusare och varmare tider.

Undrar samtidigt hur det känns att bo där man inte har någon vinter. Ja, åtminstone inte en vinter som liknar den jag pratar om. Vad väntar folk på där kan man undra? Finns det nånting att se fram emot? Rimligtvis måste det finnas nåt som lockar även på varmare breddgrader, även om årstiderna inte är lika markerade som här uppe i Norden.

"Nu är det bara två månader kvar till karnevalen" kanske man säger. Eller varför inte "två veckor till, sen stänger vi för säsongen" och så ser man fram emot att turisterna packar ihop och drar hem till sina nordliga och nerkylda boplatser. Eller kan det möjligen vara så att man inte har några speciella mål under året, allting flyter på som ett sävligt tillflöde i Hornborgasjön? Man fortsätter att sitta på trottoarfiket och spela domino, dela en pava vin och låta tiden bara rinna iväg. Det låter ju inte speciellt rol… jag menar, det låter ju faktiskt riktigt roligt eller hur?

Märklig hemlängtan

Varje gång som mina funderingar om vinterns mörker sätter missmodet i rörelse påbörjas ungefär samtidigt en psykologisk process som bromsar upp den där melankoliska utförsåkningen. Processen bärs upp av det faktum att så fort jag vistats på någon exotisk plats under ett par veckor med sol och värme – även en och annan vinpava men oftast utan dominospel - börjar jag fundera på hur folk orkar med den här värmen varenda dag?" Har fått för mig att det är denna psykologiska tankebalans mellan vinterns saltdränkta snömodd här hemma, kontra en evigt varm och bedövande vistelse på nån slapp sydländsk semesterort, som gör att jag ändå känner mig tillfreds.

Det faktum att jag trots allt är tillfreds med tillvaron är antagligen en bidragande orsak till att jag upplever de fyra årstiderna på ett helt annat sätt idag än för ett antal år sedan. Lägger tydligare märke till förändringarna, inte bara de stora skillnaderna mellan vinter och sommar, utan även de små skiftningarna under varje årstid. Visst är det väl dessa små förändringar som är de allra finaste. Förr rullade allting bara på, "det bara var så, inget mer med det". Tänk bara förmånen att få följa hur våren sakta förändrar våra frusna själar. Hur vi tinar upp i takt med att björkens små gröna "musöron" plötsligt blir till en grön susande oas. Det är detta som får oss att övervintra med alla sinnen i behåll.

Ser att det fungerar ungefär på samma sätt även i andra sammanhang. Det blir lättare att lägga märke till de små nyanserna i tillvaron. Det behöver inte nödvändigtvis vara stora världshändelser för att engagera. Det lilla vardagliga kan vara nog så spännande, det gäller bara att lära sig upptäcka de där ibland nästan omärkliga skiftningarna.

Tycker mig med åren blivit medveten på ett annat sätt än tidigare. Har lättare att bromsa upp och observera vad som sker. Kan möjligen bero på att hastigheten påverkat bromssträckan, jag rör mig inte i samma tempo numera, varken fysiskt eller på det mentala planet. Får helt enkelt mer tid att begrunda tillvarons små egenheter. Får också mer tid att på ett mer strukturerat sätt bearbeta de intryck som kommer in i medvetandet. Eller kanske jag skall säga att jag TAR mig mer tid, tiden fanns förvisso även tidigare. Jag sorterar och strukturerar intrycken på ett mer systematiskt sätt vilket gör att åsikterna får en annan underbyggnad. Jag inbillar mig i alla fall att det är så. Intellektet har möjligen blivit mer rörligt och mindre rörigt.

Erfarenhet – åter en tillgång

Kan det vara detta som i vissa sammanhang katalogiseras under rubriken erfarenhet? Att få möjlighet att dela med sig av den kunskapsbank som varje människa förfogar över. Vissa med större erfarenhet än andra, oftast relaterat till ålder men naturligtvis också på var och ens livssituation. Att någon efterfrågar de under många år insamlade och lagrade intrycken tyder på att erfarenhet är användbart igen. Begreppet "seniorkonsult" har blivit allt vanligare, det vill säga man tar vara på den äldres kunskaper och erfarenhet.

Tidigare var "erfarenhetslärandet" en naturlig del av utbildningsfasen för unga människor. Man gick helt enkelt i lära hos någon kunnig och erfaren läromästare. Tyvärr glömdes denna utbildningsväg bort under en period. Enbart teoretiska kunskaper efterfrågades, ingen brydde sig längre om att ta vara på vad den äldre generationen hade att erbjuda. Tack och lov har pendeln - som så ofta - svängt tillbaka. Nu är det återigen på modet att låta erfarenheten komma till tals, om än inte inom alla brancher och kunskapsområden.

En intressant erfarenhetsanvändning är annars det omvända utbytet som börjat praktiseras på senare tid. Unga datorkunniga medarbetare får ta på sig mentorskapet för sina i många fall dubbelt så gamla arbetskamraters eller familjemedlemmars datormognad. Företag och förvaltningar har börjat använda sig av denna modell vilket har blivit ett effektivt sätt att få den "förlorade datagenerationen" att hitta hem igen och bli en effektiv tillgång. Denna mänskliga hybrid - erfarenhet tillsammans med modern kunskap - skapar ett oöverträffat trumfkort på en krävande arbetsmarknad. Återstår att se om vi tar vara på de förutsättningar som skapats. Vi kan ju alltid hoppas. För hela samhällets skull. Ronson
ronny.carlsson2@telia.com