När hösten kommer med mörker och kyla får han en överväldigande känslan av att tillåtas frossa i allt det där livets goda. Att utan samvetskval sätta i sig allt som hans livmedikus brukar beskriva som onyttigt. Att fullständigt hämningslöst vräka i sig mat, den ena godbiten efter den andra. Inte nog med mat, han passar även på att dricka. Ja, alltså att dricka som han inte brukar dricka annars. Han fullkomligt hinkar i sig av den livgivande dryck han serveras. Han känner att kroppen till att börja med reagerar med upprymdhet, för att senare övergå i dåsighet.

Han behöver inte ens trugas, han äter och dricker oavbrutet tills det är dags att dra sig tillbaka. Han släpar sig iväg hemåt och sjunker fullkomligt groggy ner utanför sovrummet. Han tar några stapplande steg och mer eller mindre rullar in till den som tur är tidigare iordningsställda slafen. Han kan inte påminna sig att han tidigare känt sig så här. I alla fall inte sen förra hösten då han av någon anledning överfölls av samma okontrollerade frosseribehov. Det har blivit tradition att under hösten ha en sån här frosseriorgie. Han hinner precis höra hur granndamen - som han förresten hade en kort men givande affär med i våras - rumsterar om då hon kommer hem innan han med ett snörvlande slocknar i "framstupa sidoläge".

Han kan inte vara riktigt klok tycker ni säkert. Jodo, han vet precis vad som fordras för att överleva. Ett är då säkert, han ämnar inte vakna och inte orka ta sig upp. Det vore just fint om han tvingas stanna kvar i horisontalläge på grund av att han inte hade tillräckligt med energi för att orka ta sig upp till en ljusnande morgon. Att bli liggande i sin vrå, utmärglad och orkeslös. Vem skulle sakna honom? Troligen ingen, i alla fall inte förrän han skulle saknas på jobbet. Han vet ju om att han har en viktig uppgift att sköta då han vaknar så antagligen skulle väl nå´n ana ugglor i mossen och till slut titta till honom förstås.

Tack och lov så var det ingen risk för undernäring. Han vaknade och kände sig både utvilad och stark. Inga större sviter efter orgien innan han kröp till kojs. Otroligt, han kände sig inte bara törstig han var också rejält hungrig. Han låg en stund och kände efter, lite tung i huvudet visserligen, och visst kände han sig lite stel här och var men inte värre än vanligt efter en sån här utsvävning.

Han kom plötsligt på att han drömt något strax innan han vaknade. Det måste ha varit så för han fick inte chansen att drömma färdigt som han kände det. Han drog sig till minnes att han drömt att en massa människor stod utanför och tisslade och tasslade.

Det var som vanligt, mitt idrömmen vaknade han och drömmen flög blixtsnabbt sin kos. Tyvärr, det hade varit spännande att få reda på fortsättningen. Men som så ofta då han drömt satt det kvar i medvetandet om än lite svagt. Detta ändrades till en förnimmelse om verklighet då han klev upp ur slafen. Han tittade försiktigt ut, ljuset stack honom i ögonen men han såg ändå att de där människorna han drömt om verkligen stod utanför. Han gnuggade sig i ögonen. Var det trots allt en dröm? Den första tanken var att dra sig tillbaka igen men nyfikenheten tog överhanden. Han tog ett par steg ut i solskenet och som på ett givet tecken började alla där utanför att peka och gestikulera. Några till och med fotograferade. Vad hade han egentligen ställt till med, han började faktiskt bli lite orolig.

Det tog inte mer än en halv minut innan det var alldeles fullt med folk, barn och gamla om vartannat. Vad han kunde förstå så var det just honom de var intresserade av. Vad kunde han ha att tillföra som var så intressant. Vid den här tiden kunde han väl inte var så vacker att skåda. Nyvaken, långhårig och ovårdad, inte är man sådär överdrivet vacker i det tillståndet. Ändå kunde han höra hur de jollrade:
-Å vad gullig han är.
-Titta vilka ögon, är det inte fantastiskt.
-Oh vad lekfullt det ser ut?
Vadå gullig? Vadå ögon? Lekfullt? Inte kunde han förstå varför hans ögon var något att gulla över. Lekfull var väl inte direkt vad han kände sig. Möjligen att påsarna under ögonen kunde locka till skratt, men näe- han förstod fortfarande inte.

Tack och lov så knallade de iväg efter en stund. Några fotograferade fortfarande, andra bara sneglade över axeln. Det var först då som sanningen gick upp för honom. Vad han inte sett förut var att granndamen i ingången bortanför - som han hade lite kuttrasju med i våras - satt utanför i solskenet och matade sina två nyfödda telningar. Jaså, det var där de gulliga ögonen fanns. Tack och lov, det kändes nästa skönt att få klarhet i det där gullepratet.

Skönt tänkte han, nu känns det faktiskt som om man skulle behöva en rejäl frukost. Han hade ju faktiskt kvartat oavbrutet i nästan fyra månader. Inte så konstigt att huvudet dunkar och man känner sig lite stel och glåmig. Att vara björn i den här djurparken kan ha sina fördelar men det är samtidigt ett aber att inte kunna röra sig fritt. Man får en begränsad information om vad som tilldrar sig i världen. Å andra sidan behöver man ju inte sakna sällskap. Och så slipper man den där hemska vintern.

Det blir väl inte en lugn stund den närmaste tiden. Massor med besökare och dessutom två nyfödda vildbasare i närheten. Förresten tänkte han, jag hade ju lite kuttrasju med ungarnas mamma i våras. Kan det möjligen vara jag som är-.? Han slog bort tanken och började tvätta sina toviga lockar. Vårsolen värmde där han satt och funderade. Man har i alla fall fri kost och logi tänkte han, och maten serveras ju punktligt varje dag, så varför bekymra sig egentligen?

Mänskligt
Inte utan att det finns lite mänskliga drag i berättelsen. När hösten kommer hör man ofta folk säga:
-Tänk om man ändå finge göra som björnen, gå i ide och vakna till när vårsolen börjar värma igen. Tror väl egentligen inte att det ligger så mycket allvar i detta men det visar ändå att den mörka årstiden är lite jobbig. Å andra sidan, det är inte mer än knappt fyra månader innan vårsolen börjar tina upp din djupfrysta lekamen, så håll ut!

Ronson
ronny.carlsson2@telia.com

««  Tillbaka till förra sidan