Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att prestationsångesten skulle komma så snabbt. Skrivkramp, idétorka och allmän kommunikationskollaps blev resultatet av mitt anmälda intresse att medverka i denna eminenta nättidning. Efter att slumpmässigt ha stuckit där min kreativa ådra borde finnas kanske det ändå kan sippra fram några läsvärda rader.

Varför inte börja med en kort beskrivning av mig själv. Född i Källby för en herrans massa år sedan. De första fyra skolåren avverkades vid Källby Högre Allmänna Utbildningscentra, d.v.s. Järneklevs skola. Alltså, de fyra första viktiga lärdomsåren tillbringades i dessa stilrena och av kunskap inpyrda lärosalar. Här har många stora kvinnor och män fått sina första lärospån, bl.a. Hällekiskurirens medarbetare signaturen RIST, om jag inte missminner mig.

Jag kan lova att på den tiden förekom både verbal och fysisk fostran. För min del var det av någon anledning det senare som förekom flitigast, kanske beroende på min oförmåga att lyssna till de verbala tillrättavisningarna. Att jag dessutom redan på den tiden hade en olycksalig förmåga att debattera det mesta gjorde väl att lärarna då och då tvingades använda mer handgripliga metoder då deras verbala argument sinade.

Jag minns ändå med värme Dagmar Kjellén, denna enastående "fröken". Hon kunde som få locka fram det bästa hos varje liten försteklickare. Veckans höjdare var då hon på fredagar med omständliga rörelser plockade fram veckans stora plansch ur materialskåpet. Fullständigt knäpptyst i klassen. Planschen hängdes med utstuderad värdighet upp framför svarta tavlan. Vilken outsäglig lycka. Att på detta fantastiska sätt få uppleva exempelvis Afrika. Jag minns hur jag nästan paralyserad tittade på bilden med de små kolsvarta, skrattande negerbarnen prydligt uppradade utanför palmbladshyddan. Eller hur man kunde sitta i tio minuter och bara njuta av planschen med svensk sommar med blommande ängar, skihag, betande kossor och den hästdragna slåttermaskinen framför björkdungen. Detta var som ni förstår några decennier innan MTV kom in i vardagsrummen och intalade ungarna att bilderna måste bytas varannan sekund för att intressera.

Nu började allvaret

Efter de två första - ganska behagliga - åren var det dags att ta steget upp till tredje klass. Nu började allvaret. Anna Jonsson var inte känd för att vara den där medkännande lärarinnan precis. Tvärtom, hon visste hur man hanterade obstinata ifrågasättare. Jag kan fortfarande känna den förtätade atmosfären i skolsalen då det var dags att rabbla upp den intränade psalmversen man fått i läxa dan före. Det gick väl an för oss som hade förmånen att någorlunda enkelt kunna lära oss dåtidens nödvändigheter. Det gick till och med an för de ungar som - med eller utan föräldrarnas medverkan -lyckats muta fröken Jonsson att se mellan fingrarna. Värre var det för de stackare som inga mutor, pedagoger eller pekpinnar i världen kunde hjälpa. Till och med på den tiden tyckte jag att det kändes fruktansvärt att se hur tårarna kom då dessa, i vissa fall kanske ordblinda kämpar, började stamma efter två knaggligt upplästa rader. Att varje vecka behöva utstå denna förnedring var för dessa långt värre än att bli retad av sina "kamrater" på rasterna. Idag kan jag faktiskt må illa då jag tänker på hur dessa förtryckta små kämpar måste ha känt sig.

Med detta går tanken omedelbart till dagens uppmärksammade mobbningsdebatt. Antagligen är det generellt en råare umgängeston idag än för sisådär femtio år sedan. Men som jag berättat så förekom tyvärr samma mobbningstendenser även på min tid i skolan. Skillnaden var att ingen tyvärr brydde sig. Det var något som bara förekom. Visst skvallrade nån av tjejerna ibland för fröken men det innebar ju egentligen bara att mobbaren blev utsedd till mobbningsoffer av fröken. Alltså, fröken "informerades", avvaktade tills nästa lektion skulle börja och klippte med full kraft till den mobbande bastarden då denne klev in i klassrummet. Snörvlande satt denne sedan under hela lektionen och ruvade på hämnd. Inte var det de skvallrande tjejerna som fick känna på hämndens hårda nypor inte. Nä, naturligtvis den stackare som tidigare varit mobbarens offer.

Badhuset - dåtidens tortyrkammare

Lördagens bad i Källby badhus var också ett ypperligt mobbningstillfälle - för fröken Jonsson. Efter bastun skulle man duscha iskallt! Därefter fick man knalla fram till fröken som kollade om ryggen var tillräckligt nerkyld. Om inte så motades man in i den iskalla duschen igen där hon höll fast den förtvivlade, blåfrusne illbattingen i minst två minuter. Hon var stark fröken, så snacka om mobbning!
Så kunde det hålla på, vilket visar att det ingalunda var bättre förr om nu någon har inbillat sig detta. Efter sju år i skolan var det dags att börja arbeta. Det var ju så på den tiden. Jobbet, idrotten och vissa andra saker(?) som normalt intresserade en yngling tog därefter den mesta tiden i anspråk. Att som fjortonåring börja jobba och tjäna egna pengar -fyrtio kronor i veckan som typograflärling - var ett stort steg. Visserligen skulle man betala för sig hemma, det försvann dessutom tjugo kronor i månaden till tågbiljett. Ändå blev det en slant över att spendera på några lösa John Silver i påse och nån biobiljett då och då. Dessutom avbetalning på den nyinköpta mopeden.

Efter lumpen bildade man familj, det var nånting som tjugoåringar gjorde på sextiotalet! Inte som idag då alla måste hinna med att "förverkliga sig själva" innan familjebildningen. Ofta hör man nuförtiden ungdomar påstå att det är alldeles för osäkert att binda sig och skaffa barn i dessa oroliga tider. Det där egenförverkligandet har en tendens att dra ut på tiden. Det är inget ovanligt med giftermål först i trettiofem- fyrtioårsåldern. Då är det hux flux inte lika osäkert i världen vad jag förstått. Naturligtvis är ungdomarnas önskan om utbildning en påtaglig orsak till att senarelägga familjebildningen.

Alltid retar det nån

Nä, nu skall jag visa min timida sida och inte gnälla på våra ungdomar, de är trots allt vår framtid och vet säkert vad de gör. Dessutom är det ju dessa nutida samhällsbyggare som skall försörja oss fyrtiotalister - usch vilket neslig beskrivning av oss barn av andra världskriget - då vi inte längre orkar ta för oss som vi gjort under alla år!?

Kanske kommer jag framöver att beröra en del andra händelser i mitt liv, men i så fall blir det efter moget övervägande. Inte som nu därför att skrivkrampen tvingade mig att börja nånstans. Däremot kommer jag alldeles säkert att ta upp dagsaktuella händelser på det sätt jag betraktar dessa för stunden. Är övertygad om att jag kommer att hitta både kontroversiella och alldagliga reflektioner. "Alltid retar det nån", kan ibland vara försvarbart om man avser att starta opposition eller allmän debatt. Annars är det absolut inte min avsikt att bli någon slags lokal samhällsdebattör. Snarare en "stenvändare" med ambitionen att leta fram mera alldagliga och ytliga företeelser till beskådande.

Kanske ett av mina intressen idag - ridsport i olika former -också kan bidra med underlag till mitt skriveri, vi får väl se. Under alla omständigheter så hörs vi framöver, ha det bra till dess.

Ronson
ronny.carlsson2@telia.com

««  Tillbaka till förra sidan