Ändå så nära
I Sverige lever vi fysiskt långt borta från det som hänt men mänskligt mycket nära. Skriver Carl Bild i sitt senaste nyhetsbrev på nätet med hänsyftning på de fruktansvärda terrordåden i USA.
Min egen hjärna fylls av gamla ordspråk som poppar upp, det ena efter det andra.
-Ont skall med ont fördrivas.
-Inget ont, som inte har något gott med sig.
-Den som är utan skuld, kaste första stenen.
-Den illa gör, han illa far.
Har sådana där gamla sanningar någon som helst relevans i dag, i den förändrade värld vi måste fortsätta att leva?
Vi söker förklaringar, men vi famlar i ett avgrundsdjupt mörker. Vi blandar ilska med rädsla. Vi tyr oss till den krets av människor som är våra närmaste.
-Hur kan någon mänsklig hjärna med full vilja kunna tänka ut något så vedervärdigt och avskyvärt? Ingen begriper ett skvatt.
Och ändå, någonstans, sitter någon i kretsen av likasinnade och bröstar sig. Eller gör han inte? Jag skriver han, för jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig en kvinnlig hand eller hjärna bakom planeringen av de här dåden. Eller tycker han att utdelningen blev långt lyckosammare än han någonsin vågat hoppas på? Eller hade han ännu värre dåd inplanerade? Kanske tog han dock i för mycket och fick en stor världsopinion emot sig. Och hans fiende, som blivit nära nog hela världen i övrigt med några undantag, har nu dragit igång klappjakten. Så nu måste han passa sig noga och ligga väldigt lågt väldigt länge för att inte bli avslöjad. Fast till sist kommer förföljarna ändå att hinna upp honom, konstigt vore det annars.
Vinner han någon som helst respekt i något som helst läger, nu när han satt sitt signum på den mest avskyvärda terrorattack världen skådat? Jo, bland sina mest fanatiska anhängare framstår han rimligen i en alldeles speciell dager. Men inte hos någon annan. Och det måste han lära sig att förstå och leva med.
Religionskrig har nämnts som ett stänk i den flod av analyser som kommit i dådens spår. Om det nu är så och om i så fall någon grupp av fanatiska fundamentalister med islamsk anknytning ligger bakom, så hjälper det inte så mycket hur mer försonligt inställda mohammedaner fördömer attentaten. Eftersom, vill jag minnas, islam strävar efter ett världsherravälde.
Så var finns förståelse, var finns försoning och var finns förlåtelse på den utvecklingsstegen?
RIST
PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist".
Skicka till ramky@telia.com DS.