Teori och verklighet
Det är stor skillnad på teori och verklighet. Efter att ha ägnat barndomens Blomberg åtskilliga funderingar i kåseriform här i Hällekiskuriren de senaste två åren tog jag mig äntligen för att kasta mig in i hur det ser ut på riktigt den dag som idag är.
Nu skulle jag till sist få bevis för om fjällen fortfarande täckte mina ögonlock eller om fantasin hade skenat iväg helt okontrollerat. Eller om allt fortfarande var ljusa sommarmoln.
Det hela ägde rum en augustilördag just som molnen skingrats och solen börjat bryta fram. Kanske var det 50 människor som samlats där kring uteborden i Vilabergs vackra trädgård.
Först gick vi runt och hälsade och försökte upptäckta vem som var vem från barndomens lekar. Jovisst, var det Lisbeth. Och visst var det hennes bror Bengt. Och naturligtvis Gösta och hans syster Irma. Och Lisa, som kommit ända från Nordskog. Åren hade farit varsamt fram med dem, mest kanske med Lisbeth som knappt såg myndig ut fast jag så väl visste att hon tillhör årgång 1940.
Och så var det alla sommargästerna och övriga bofasta. En del helt obekanta för mig, andra barndomsvänner även de.
Jag höll väl låda någon halvtimma, berättade mina minnen från det Blomberg som gick från kalkindustri och smalspårsjärnväg till sovstad och breddad bana. Och förstod att mina minnen delades av många.
Efteråt kom de gamla fotografierna fram och vandrade mellan borden. "Kommer du ihåg honom?" "Javisst, ja det var ju hon, lever hon fortfarande?"
Men att Blomberg varit ett segregerat samhälle hade jag aldrig förstått, men så var det uppenbarligen. För Göstas del, han fyller snart 70, var det här första gången han var uppe på berget och umgicks i så här stort format med de som är bosatta där. Sa han i varje fall.
Jo, det var nog skillnad på folket nedanför berget och de som bodde "där uppe". Liksom vi kanske kände det inför "grevens" som ju bodde ännu längre upp och först under sen efterkrigstid blev som folk är mest.
Dan därpå fick jag tillfälle att besöka Gösta och hans fru tillsammans med Irma och Lisa för att ytterligare fördjupa oss i våra barndomsminnen. Jo, Gösta höll fast vid sin uppfattning om segregering. Som den sjö- och skogsmänniska han är borde hans kunnande på olika områden kommit väl till pass t ex när Sigrid Storråda byggdes. Men nej, det var ingen som kom och frågade efter hans kapacitet. Så kanske har han rätt i alla fall. Att det går osynliga skiljelinjer även inom obetydliga stationssamhällen.
Gösta har i alla fall ett trumf på hand. På hans mark växer en ståtlig gran och den börjar alltmer skymma den betagande utsikten från bebyggelsen "där uppe" över Kinneviken. Men Gösta menar att granen står så bra där den står. Så detta trumfkort lär han behålla.
Så delvis innebar väl den här dagens nostalgiska tillbakablick att en del av fjällen över mina ögonlock föll bort om än lite väl handgripligt. Men det är väl smällar man får ta här i livet.
RIST
PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist".
Skicka till ramky@telia.com DS.