Liljestenar vid Kinne-Kleva

När det gäller våra runstenar, och under senare år även milstenar, så har dessa vårdats och rustats upp genom åren. Men liljestenarna är något som fallit i glömska och ligger utspridda lite varstans på kyrkogårdar och andra ställen, dessa verkar inte ha ansetts ha något större kulturellt värde, men det är nu hög tid att vi nu omvärderar detta, bland annat på grund av att de håller på att vittra sönder och förstöras. Skall detta kulturarv inte gå helt förlorat så måste det till åtgärder inom det snaraste.

Sten vid Skälvums kyrka i dåligt skick

Liljestenarna, som har sin största koncentration kring Kinnekulle, har under årens lopp farit väldigt illa och omkring 150 av de 350 liljestenar som är kända håller på att förstöras. De ligger ofta på marken och körs över med gräsklippare mm vilket nöter på stenen, de har på sina ställen blivit även blivit blästrade i samband med att man blästrat kyrkan och det förstör konturernas kanter och gör mönstret otydligt. Även det sura regnet påverkar till viss grad stenen, men då de är av sandsten så är det inte det stora problemet, men det får inte ignoreras.

Sammanfogade liljestenar vid Kinne-Vedums kyrka

För att rädda liljestenarna så vill man att de stenar som ligger på marken reses upp så de får stå luftigt och att det byggs ett tak över som skydd , det måste även till ett förbud mot blästring och annan mekanisk rengöring av stenarna om de skall kunna bevaras för framtiden.

Den 19 till 20 maj så kommer det att hållas ett seminarium om just dessa liljestenar på Vänermuseet I Lidköping, förhoppningen är att man på något sätt skall komma fram till en lösning på hur dessa skall räddas samt att man vill få upp myndigheternas ögon för detta problem.

Resta men dåliga vid Kinne-Vedums kyrka

Vad liljestenarna egentligen är råder delade meningar om, den ursprungliga uppfattningen är att de skulle vara gravhällar som använts för präster och andra kyrkliga ämbetsmän. Men det har även förts fram teorier på att de skulle kunna vara kyrkokonst som kommit till Sverige med vikingar som blivit kristnade när de var i tjänst i det bysantinska riket på 800-talet. Detta kan anses vara synnerligen intressant då det är 200 år före den officiella uppfattningen om när Sverige kristnades.

Liljestenarnas öde kan sen ha beseglats i samband med att katolicismen fick ge vika för den lutherska läran, och om de nu varit kyrkokonst i den katolska kyrkan så åkte de nog helt sonika ut från kyrkorna och blev slängda lite var stans, många blev säkert också förstörda. En del blev inmurade i kyrkoväggarna vilket även var ett vanligt öde för runstenarna när den epoken i historien var över.

Liljestenar vid kyrkoväggen i Kinne-Vedum

I dag står många stenar uppställda mot kyrkoväggarna, en del ligger ner på marken och somliga är uppresta men omilt behandlade. Längs kyrkomurar och på andra ställen kan man också finna liljestenar, men de verkar mest ha varit i vägen och man har inte riktigt vetat vart man skall göra av dom. Hur många som gått ett värre öde till mötes kan man bara ana.

Man får hoppas att seminariet kan komma fram till en bra lösning då detta är en angelägenhet för Kinnekullebygden, då det verkar som om de stenar som finns i landet ursprungligen har tillverkats här i trakten av lokal stenhuggare. En vidare forskning för att fastställa liljestenarnas historia och deras förankring till Kinnekulle är att önska, då stenarna är en del av Kinnekulles kulturarv som inte får gå förlorat för framtida generationer.