Gnistrande vit ligger Läckö slott på sin höjd vid Vänerns strand, längst ut på Kållandsö, och det är inte svårt att förställa sig att detta kom att bli ett smultronställe även för en av 1600-talets stora adelsmän, nämligen Magnus Gabriel de la Gardie.

Läckö har i modern tid kommit att bli en av mest besökta platserna i vårt land, och under sommar- och turistsäsongen anordnas här årligen olika temautställningar, konserter, visningar mm. Man håller även på att försöka återskapa slottets närmiljö så den skall komma att likna den som en gång fanns under slottets glansperiod under 1600-talet. Inne i slottet möbleras rum efter rum och nya inventarier kommer till, allt för att återspegla hur det kunde ha sett ut på Läckö under stormaktstiden.

Men Läckös anor sträcker sig mycket längre tillbaka i tiden än till 1600-talet, och under medeltiden var det troligen biskoparna i Skara som var ägare. År 1298 lät Skarabiskopen Brynolf Algotsson bygga den befästa gården Lekkia på platsen för dagens slott, den bestod av några få hus inom en skansmur, platsen var väl vald, central och invid pilgrimsleden mot Nidaros, över Vänern via Lurö och Dalslandsnäs, här kunde pilgrimerna finna en bekväm anhalt.

Sedan är det relativt tyst i skrifterna fram till 1470-talet då fästet på Läckö ödelagts vid en eldsvåda. Efter denna tog den kände biskopen Brynolf Gerlachsson tag i Läckös utveckling och lät återuppföra och utvidga borgen, som till sin yttre begränsning kom att överensstämma bra med dagens byggnad. Hur Läckö kom att se ut på den tiden vet man inte mycket om, men mot slutet av medeltiden var anläggning mycket omfattande. Efter biskop Brynolf Gerlachssons tid på Läckö var det slut på dess första glanstid, hans efterträdare biskop Vincentius, fortsatte byggandet en tid, men tillfångatogs och dömdes till döden för att senare avrättas vid Stockholms blodbad år 1520.

Sen kom Gustav Vasa och reformationen, och genom ett beslut på riksdagen i Västerås 1527, den s.k. recessen, lade kronan beslag på biskoparnas, kyrkans och klostrens "överflödiga ägodelar". Därmed bröts den katolska kyrkans makt i Sverige och gårdar och gods togs över av staten och Läckö upphörde att fungera som biskopsborg. Enligt källorna skall Gustav Vasa ha besökt slottet vid ett par tillfällen.

Nu följde en lång tid av vanvård och Läckö kom att bli i stort behov av reparationer och förbättringar. Gustav Vasas svåger Svante Sture fick Läckö i förläning, det avsattes avsevärda resurser för att genomföra en upprustning av borgen, och år 1545 började man med underhålls- och reparationsarbetet. Läckö var trots allt vid denna tid ett av Västsveriges starkaste fästen.

När det nordiska sjuårskriget rasade som bäst intogs borgen av Daniel Rantzaus trupper, Läckö antändes, men det blev en begränsad förödelse som tur var.

Riksrådet Hogenskild Bielke, som var gift med Svante Stures dotter Anna, fick slottet 1571 som friherrskap och innehade slottet två omgångar mot slutet av 1500-talet, 1571-91 och 1594-99. Denne man var dåtidens företagsledare och hans brev och räkenskaper lämnar beskrivningar på alla sysslor och inventarier på slottet, han hade även en av den tidens största boksamlingar i landet. I huvudborgens nordöstra delar finns det kalkmålningar kvar sen Bielkes upprustning av Läckö. Bielke råkade ut för diverse svårigheter och fängslades på Gripsholm för att senare dömas till döden och avrättas i Stockholm 1605.

Hertig Johan av Östergötland, som var enda barnet till Johan III och Gunilla Bielke, övertog Läckö år 1600, men redan år 1610 återbördades slottet till kronan. Det förlorade nu sitt intresse under en kort tid och inte förrän år 1615 när fältherren Jacob Pontusson De la Gardie, gift med Gustaf II Adolfs ungdomskärlek Ebba Brahe, fick Läckö i förläning, återtog det sin betydelse.

Under grevens tid genomfördes stora om- och tillbyggnader på Läckö, år 1619 startade man med att bygga till huvudborgens tredje våning, även portalen mot Stora Borggården tillkom detta år. En mäster Gulik med lärjungar anlitades och försåg nischer, trapphus och en del av tredje våningens salar med kalkmålningar av växtslingor och figurer, en del av dessa finns fortfarande kvar. Samme mästare har även stått för dekorationer i flera av kyrkorna i trakten. Om- och tillbyggnad skedde även av förborgen och den lanterninprydda spira som finns på det stora tornet tillkom år 1628. Fältherren Jacob Pontusson De la Gardie avled år 1652, då hade byggandet och upprustningen av Läckö pågått så gott som oavbrutet sedan 1619.

Trettio år gammal övertog Magnus Gabriel De la Gardie grevskapet och slottet efter din far, och trots att Läckö vid den tiden var en betydande anläggning var den unge greve Magnus inte alls nöjd, slottet ansågs för sin tid som omodernt, föråldrat och otidsenligt, och här måste till förändringar, ansåg Magnus. Han började en grundlig planering för att sen år 1654, under ledning av den tyske byggmästaren Franz Stiemer, sätta ingång med stora ombyggnads-, reparations- och inredningsarbeten.

Man började med att utvidga den gamla förborgen för att få plats med bostäder till den slottspersonal som med tiden kom att bli rätt omfattande, utrymmen för slottets alla hantverkare måst också byggas. Den så kallade "köksborgen" kom till och även en tornförsedd slottskyrka uppfördes vid huvudborgens sydöstra hörn. Många konstnärer anställdes för att utföra dekorationer och slottet utökades med en fjärde våning på huvudborgen. Arbetena fortsatte av och till under hela grevens livstid, fram till 1600-talets slut. Riksrådet och greven Carl Gustaf Dücker övertog arrendet av Läckö år 1719, vid hans bortgång år 1732 efterträdde riksrådet Claes Ekeblad d.ä. som även var ägare till det närbelägna Stola säteri. Det var under hans tid som de stora bataljmålningarna i slottets Riddarsal bortfördes till Karlberg slott.

Carl Gustaf Tessin förlänades år 1752 slottet på livstid, men visade inget större intresse för Läckö, men vissa insatser gjordes dock. Tessin ville modernisera det omoderna barockslottet och lät måla över vissa tak och paneler med enkla släta färger, satte höger väggpanel i rummen samt bytte ut några av de gamla spisarna med fajansdekor mot rörspisar av enklaste slag, för att man nödtorftigt skull klara den enorma byggnadens uppvärmningsbehov. Tessin avled år 1770, samma år övertog riksrådet Gustaf Adolf Hjärne arrendet av Läckö och stod sen som arrendator fram till sin dör år 1805.

Segraren vid Siikajokki, generalen Carl Johan Adlercreutz fick år 1810 Läckö slott som nationalbelöning för bl.a. de insatser han gjorde vid revolutionen år 1809. Slottet fick under hans tid även ett namn, Sikajocki, men det slog aldrig igenom. Konstigt nog sorteras fortfarande Lantmäteriverkets kartor över Läckö och Kungsgården under det namnet.

Hela 1800-talet fick slottet stå och förfalla, det blev Läckös "Törnrosatid", arrendatorerna nyttjade istället Kungsgården, det jordbruk som sedan gammalt hörde till slottet. Privatpersoner och myndigheter lämnade under hela 1800-talet förslag på vad man skulle använda Läckö till, det föreslogs bl.a. att Militärakademin på Karlberg skulle flytta hit, eller göra om slottet till fängelse eller skola, och under en kortare period på 1840-talet bedrev Torsten Rudenschöld, skolverksamhet i slottets riddarsal.

År 1925 startade ett projekt som kom att pågå i närmare 20 år, arkitekten Ärland Noreen utsågs till ledare för att genomdriva ett omfattande restaureringsarbete av slottet. Under tiden som arbetet pågick kom Läckö att bli intressant ut turist synpunkt, man öppnade ett museum på slottet år 1930 för att visa den fynd som man gjorde under arbetets gång.

Den första av de många sommarutställningarna på Läckö genomfördes 1964, arrangerad av Västergötlands Turisttrafikförening. Under 1970-talet växte utställningar i omfattning och besökarna strömmade till i en allt mer ökade omfattning, vilket gjorde att Läckö slott kom att bli ett av vårt lands mest välbesöka turistmål.

Stiftelsen Läckö Institutet övertog verksamheten vid Läckö slott år 1990, men bytte senare namn till Stiftelsen Läckö Slott för att förtydliga verksamhetsfältet, förvaltningen av slottet sköts sedan 1993 av Statens Fastighetsverk.