För 600 miljoner år sedan utgjordes området där Kinnekulle nu ligger av en flack gnejsyta och för ca 570 miljoner år sedan började havet höja sig och olika lagringar började bildas såsom sediment, sand och kalkslam. På den tiden var havet varmt och tropiskt och fullt av liv.

Denna rikedom av kalkproducerande organismer var en förutsättning för att det tjocka kalkstenslagret skulle bildas. Längre fram i tiden trängde diabasmagma upp genom de sedimentära lagren, på en viss nivå slutade magman leta sig uppåt och bredde istället ut sig mellan lagren i lerskiffern. I samband med uppträngandet förekom en hel del oroligheter i jordskorpan.

Inlandsisen som täckte stora delar av Skandinavien har mejslat fram Kullens drag. För 10000 år sedan vid den senaste avsmältning steg havsytan igen när vattnet som varit bundet i isen frigjordes. Landhöjningen som skedde när landet inte längre pressades ner av isen gjorde att Kinnekulle långsamt kunde höja sig ur havet.

De markerande klevarna skulpterades av vågorna och de olika bergarterna har bildats av kalkslam, sand, kalksten, lera, grus och sten. De vanligaste bergarterna i berget är sandsten, alunskiffer, kalksten, lerskiffer och diabas.

Närmast urberget, gnejsen, finns ett ca 30 meter tjockt lager av sandsten. sandstenen har använts till byggnadsmaterial i t.ex. traktens äldsta kyrkor Husaby och Forshem.

Över sandstenen kommer ett ca 30 meter tjockt lager av alunskiffer. ur alunskiffern har man gjort försök att utvinna råolja. skiffern har även använts som bränsle vid kalkbränning.

Cementas gamla stenbrott

Ovanför alunskiffern följer ett tunnare lager av ljusgrå kalksten, som följs av ett 12 till 15 meter tjockt lager av skiffer.

Nästa lager är ett 50 meter mäktigt ortocerkalkskikt, vars undre lager kallas rödsten. Runt hela Kinnekulle syns rödstenen där berget går i dagen, den så kallade rödstenskleven. Ovanpå rödstenen ligger först en ljusgrå kalksten, täljsten, sedan rödsten igen och slutligen, en grå kalksten, även kallad leversten. Ortocerkalkstenen är rik på fossil. I stenmuseet i Medelplana kan man se fina samlingar av fossil och bergarter.

Kalkstenslagret är det bergslager som utnyttjats mest och till olika ändamål, t.ex. byggnadsmaterial i Västerplana och Medelplana kyrkor, bostadshus, ladugårdar och källare i trakten. I hela Västergötland förekommer milstolpar med årtalet 1707, vilka tillverkats i stenhuggerierna i Västerplana. Kalksten har under åren 1892 . 1978 brutits som råvara för cementtillverkning. Det stora stenbrottet i Hällekis är nu ett omtyckt utflyktsmål, där man får en god uppfattning om bergslagrens mäktighet.

Trots fyra istiders framfart har Kinnkulles 30 meter tjocka diabas hjässa motstått erosionens nedbrytande krafter och bevarat den kraftiga kägelformen. Den vackra långsluttande ängsåsen vid Stora Salen har en magnifik utsikt mot kvällslandet Kålland och mot Kroppefjäll. Här fanns av allt att döma en forntida kultplats. En rik sägenflora omger också "Kullen". I "sprängestadens" vildlandskap som ligger strax väster om och nedanför nuvarande Kinnkullegården, trodde man att "skams trädgård" skulle ha sin ingång. Där råkade man lätt vilse förr och det sas att man kunde bli bergtagen här. Vidare berättas det om en källa i "Sprängestaden", där några för länge sedan gömde en kittel full med guld, och om man är på rätt plats vid rätt tidpunkt en speciell natt, så skall kitteln stiga ur källan.

Utsiktstornet

På "Kullens" topp stod i forna dagar så kallade "vårdkasar", stora vedhögar som skulle antändas vid ofred för att varna befolkningen. Att detta verkligen fungerade och att det sågs över stora områden fick man bekräftat på sjuttiotalet då det gamla utsiktstornet brann ned, det syntes milsvida omkring, så nog var det en bra placering för en vårdkase på toppen av "Kullen", den varnade folk fjärran från "Kullen" i god tid. Kedjor av "vårdkasar" fanns runt om i vårt land, och då man kunde se närmaste kase tändas på, så tände man sin egen, på så sätt gick larmningen mycket snabbt. Under början av 1700-talet blev dock kasen på "Kullens" topp nedriven, till allmogens stora förtret, istället uppfördes ett hus som av allmogen blev kallat "apehuset". Men natten före påskafton 1741 sopade en orkan med sig denna byggnad som totalförstördes. Helst ville gemene man återuppföra den urgamla symbolen för vaksamhet "vårdkasen".

Flyg monumentet

Baron Carl Klingspor gjorde på sin tid mycket för turistnäringen på orten, han lät bygga turisthotellet i Råbäck med restaurang. Detta revs tyvärr ned i början på åttiotalet, vilket var synd då en restaurering och eventuellt nyöppnande skulle främjat turistnäringen på orten, då det låg på en i alla avseenden idealisk plats. Anslag till detta skulle säkert gått att ordna då det säkert skulle kunna klassas som kulturminne. Baronen uppförde även ett utsiktstorn på kullens topp år 1892, det brann dock ner 1982 men återuppfördes i originalutförande strax efteråt. Ett stankast från utsiktstornet finns ett monument av en flygolycka, det var ett plan med norska motståndsmän som störtade här under andra världskriget. Turisthotellet var i drift fram till 1960-talet.

Turisthotellet

På "Kullen" finns även en restaurang som förr kallades Kinnekullegården, den brann ned till grunden på sjuttiotalet men återuppbyggdes och har nu mer även tillbyggts, den 1:a april år 2002 bytte Kinnekullegården namn till Vin och Pimpinella Högkullen. Det finns även en slalombacke med tillhörande lift. Åtskilliga vandringsleder finns runt "Kullen", bl.a. en led som är ca fyra mil lång och som passerar de flesta sevärdheter runt om i bygden, den är en upplevelse att gå under våren och försommaren då Kinnekulle visar sin allra vackraste sida ned en otrolig blomsterprakt och grönska.

Kinnekullegården