I Källbykorset mot Götene på var sin sida om den gamla riksvägen, står det två stora runstenar resta. Den norra stenen är hednisk och visar en horn och fjäderprydd man som knyter ett bälte runt livet. Det kan föreställa asaguden Tor som knyter sitt berömda styrkebälte "meginjordr". Det saknas dock Tors mest kända attribut, hammaren Mjölner, men den kan ha funnits på en nu mer avbruten del av stenen. Denna stenen är förmodligen ursprunglig på platsen, medan den södra stenen är ditforslad, tack vare Magnus Gabriel De la Gardie och fornforskaren Johan Hadorph, från att ha legat som en spång över en bäck i Skälvum. Stenen är kristen och har ett kors. Genom att ställa stenarna mot varandra blev de en symbol för kampen mellan hedendom och kristendom på 1000-talet.

Den hedniska stenen bär texten: Styriaki satti sten thannsi iftir kaur fadhur sin. Styråke satte denna sten efter sin far Kaur. Den kristna stenen har en något längre text som lyder: UlfR auk Ragnarr restu sten thannsi aeftiR Fara fadhur sin kristin man, saR hafdhir godha tro til Gudhs. Ulf och Ragnar, de båda reste denna sten efter sin fader .... kristen man. Han hade god tro till Gud. Denna sten är Västergötlands ståtligaste, 4,40 meter hög och 1,27 meter bred, bägge är av sandsten.

Kring runstenarna har funnits ett större gravfält, av detta återstår nu bara fem högar. Lite längre åt norr finns ytterligare några gravhögar och en domarring. Enligt lokal sägen så skall de båda kullarna som runstenarna står på innehålla massgravar från ett slag som stod här i närheten.

Källby nämns i skrifterna för första gången år 1290 och stavas då Kialby, och 1380 nämns Källby socken. 1572 omfattade kyrkbyn åtta hemman.

Kyrkan är belägen på den odlade slätten vid Kinnekulles fot, den härrör förmodligen från mitten av 1100-talet, delar av tornet och vapenhus finns kvar av den. På 1600-talet ombyggdes kyrkan, men fick sitt nuvarande utseende 1793 då den restaurerades. 1884 blev sakristian tillbyggd. En dopfunt från 1100-talet ev av stenmästare Johannes, samt Källbymadonnan framme i koret från 1400-talet är några av inventarierna. Interiörens nuvarande färgsättning kom till vid restaureringen 1952, då även delar av den fasta inredningen förnyades.