Förste kände ägaren av Hönsäter var hertig Erik, son till Kung Magnus Ladulås, han köpte gården år 1305. Vid Eriks död ärvde sonen Magnus gården, han blev sedermera konung Magnus Eriksson. Hönsäter såldes år 1348 av Magnus till hans kammarmästare Ingemar Ragnvaldsson. Den senare pantsatte dock gården år 1400, men arvingarna bebodde trots allt Hönsäter. år 1407 fick Ficke Grupendal Hönsäter i arv efter svärmodern, senare övergick Hönsäter till Eggert Grupendal som i sin tur testamenterade det år 1472 till sin fosterdotter Birgitta Håkansdotter (Bölja).

Birgitta gifter sig med lagman Amund Stake och genom honom kom godset i hans släkt och stannade där i mer än 300 år, tills ätten utslocknade med Harald Gustaf Johansson Stake död ogift 1795. Andra uppgifter menar att Stake-ätten utslocknade på manssidan den 31 augusti 1763 med majoren och riddaren Carl Magnus Stake.

Gustav och Jakob Lenck ärvde sedan Hönsäter men sålde det redan 1796 till hovjunkare Bengt von Hofsten. Efter hans död övergick Hönsäter till mågen Hugo Jakob Hamilton som även var ägare till Blomberg. Hönsäter var sedan i släkten Hamlitons ägo till 1873 då det såldes till kammarherre Carl August Skjöldebrand som även var ägare till Hellekis.

Han grundade även Hällekis AB och 1913 köptes Hönsäter av Skånska Cement. Gården var sedan i Cementas ägo fram till 1979 då fabriken lades ned och gården övergick i privat ägo.

Hönsäter har här efter använts som bl.a. restaurang och hotell och haft ett flertal ägare. I slutet på 1980-talet gjordes en ordentlig upprustning av Hönsäter som dock aldrig fullföljdes pga finansiella problem. År 1996 öppnades Hönsäter som restaurang och konferenshotell åter med en ny ägare. I maj 1999 öppnas var det dax för en ny ägare att starta upp en restaurangverksamhet, men redan vid det årets slut lades rörelsen ned. Hönsäter var sen ute till försäljning och såldes under höstan 2000, men vid det årets utgång hade ingen verksamhet startats upp och det har heller inte aviserats vad som skall hända med gården i framtiden. Men med tanke på tidigare försök är det väl knappast troligt att man vågar satsa på någon form av restaurangverksamhet en gång till.

När den första byggnaden uppfördes på Hönsäter finns inte dokumenterat, men på 1300-talet torde det inte ha varit mer än en bondgård. Men på 1500-talet uppfördes en envånings byggnad och troligen ingår vissa delar av den i nuvarande byggnad. Det första dokumenterade bygget är från den 10 november 1667, då kontrakt skrevs mellan Harald Stake och två stenhuggare från Västerplana, Arvid Månsson och Christian Johansson, vilka åtog sig att uppföra den nuvarande huvudbyggnaden. 1707 eldhärjades godset och då förstördes sju trähus samt övervåningen. år 1746 ärvde friherre Harald Gustav Stake gården och lät några år senare reparera gårdens corps-de-logie. 1807 byggdes de nuvarande flygelbyggnaderna på samma plats där de något århundrade tidigare stod. År 1912 byggdes exteriören om på huset med bl.a. balkongerna. 1912 hade Hönsäter en areal på 2420 hektar varav 860 hektar var åkerjord, till godset hörde alltså nära nog halva Kinnekulle. 1932 anlades en vacker park, men på 1960-talet lades den igen och besåddes med gräs. Senare har endast mindre reparationer genomförts tills på 1980-talets slut då stora reparations arbeten genomfördes på in och utsida samt i omgivningarna.

Den mest berömd av Hönsäters alla ägare var utan tvekan riksrådet och generalen Harald Stake. Han föddes på Hönsäter 1598. Redan som ung blev han kammarpage hos Gustav Adolfs syster och därefter kammarjunkare hos Gustav II Adolf. Han skickades till Oranien för att lära sig krigarkonsten och han utmärkte sig för stor tapperhet vid ett slag i Florean, Kungen kallade snart hem honom och han avancerade snabbt uppåt i graderna. År 1630 följde han Gustav Adolf ut i kriget som chef för en skvadron av Västgöta ryttare. Det var han som med sina Västgötar fäste namnen, Burgtall och Alte Veste på regementsfanan.

Harald Stake

Konungen gjorde en gång en rekognosceringsritt tillsammans med Stake och en del ryttare, från sin befästa ställning vid Werben vid Elbe, då de plötsligt blev anfallna av ett helt regemente kroater. Det enda sättet att rädda konungens liv var att uppoffra hela skvadronen så att konungen skulle komma undan. Men i stället för att stanna och slåss till sista man så anföll Stake med en våldsam kraft och tapperhet, fiendens överste sköts av sin häst och trots att Harald Stake sårades svårt i huvudet drevs hela det fientliga regementet på flykten. Med denna krigarbragd räddade han inte bara kungen utan även den största delen av sin trupp.

Härefter steg han snart i graderna och blev efter Erik Soop överste för sitt regemente. Efter 30-åriga krigets slut tog han värvning i Holländska armén. År 1676 belägrades Bohus fästning, av vilka är lite oklart, kanske av den danska flottan eller av den fruktade norrmannen Gyldenlöwe med en ansenlig styrka, och trots att Stake var nära 78 år gammal och fick hjälpas upp på sin häst visade han stor tapperhet och heroiskt soldatmod då han i egen hög person tillsammans med några kompanier stormade ut ur fästningen och jagade bort fiendens trupper. Detta blev hans sista bragd, han dog av sjukdom på Hönsäter den 28 september 1677 och ligger nu begravd på Österplana gamla kyrkogård. Han var en orädd krigare som stred aktivt och med värjan i hand och hans krigarbana var så lång att det knappast finns motstycke i den svenska historien.

Stakeättens vapen

Några rader om Stakes vandring upp på karriärsstegen. 1614 kammarpage åt Hertig Johan av östergötlands maka Maria Elisabeth, 1618 kammarjunkare hos Gustav II Adolf, fänrik 1624, löjtnant 1627, ryttmästare 1629, major 1635, överstelöjtnant samma år, överste för Västgöta kavalleri 1638-48, landshövding i Skaraborgs län 1648-57, generalmajor 1657, landshövding i Göteborg och Bohuslän 1658, som den förste i detta län. Generallöjtnant 1659, krigsråd 1664, avsked från alla sina befattningar 1677. Han var med vid många berömda slag t.ex., Breitenfeld, Lech, Alte Veste, Lützen, Oldendorf, Nördlingen, Witt Stock.

Vid ett tillfälle försvarade Stake Bohus fästning, situationen var kritisk för de svenske och den danske befälhavaren skickade ett brev till Stake med uppmaning om att kapitulera. Harald Stake lär då ha författat följande skrivelse:

Sittande skitande jag läste ert brev, ju mera jag läste ju mera det drev. Då marken var frusen och saknade löv, jag tog edert brev och torka min röv.

Detta var således det svar som han sände tillbaka till den danske befälhavaren som hade bett honom att kapitulera, och vad som det betydde behöver väl inte förklaras.

Som på så många andra herresäten har även Hönsäter en mängd sägner, kanske fler än de flesta andra, här kommer några som det talas om i folktron.

Om Harald Stakes husfru Magdalena Sparre berättas följande saga:

En vacker sommardag satt fru Malin ensam i den stora salen, då plötsligt dörren öppnades och in steg en ung mycket vacker tärna. Hon var ljus och spröd så Malin förstod att hon måste vara från älvornas rike. Alla hade på denna tid stor respekt för de ljusa varelserna och de bringade lycka om de trivdes på stället. Malin frågade älvjungfrun om hennes ärende, och hon fick till svar att hon ville låna brudklänningen då hon skulle gifta sig. Då Malin Sparre varken ville eller tordes neka henne det så fick hon med sig klänningen, älvjungfrun neg djupt och lovade komma tillbaka med den. Inga steg hördes då hon gick genom rummet och nerför trapporna och försvann. Fyra dagar senare fick Malin tillbaka sin klänning och till förvåning och förtjusning så var hennes klänning besatt med guld och pärlor vilka tidigare inte funnits där. även en ring av guld och ädla stenar satt på klänningen som tack för lånet. Detta är visserligen en sägen, men faktum är att en ring, kallad "Stakeringen" och som liknade denna beskrivning gått i släktens ägo fram till släkten utslocknade 1795, denna ring dök upp i media i december 2000, ägaren ville ha hjälp med att hitta en tavla där denna ringen fans med på för att få bekräftat att det verkligen är den sägensomspunna "Stakeringen".

Minnessten över Harald Stake på Österplana kyrkogård

Övrigt talas dom en gång under slottet som gått ner till Söckeviken och som byggdes av de ryska krigsfångarna, som man hade på Hönsäter bl.a. till att gräva den nuvarande dammen som ligger nedanför slottet. I en gammal källare skall det finnas en igenmurad dörr som leder till gången, och det sägs att den skall ha setts av några arbetare som höll på med restaurering detta århundrade, men nu vet ingen om det är sanning.

Då varje Kinnekullegods på 1800-talet höll sig med en speciell lyx, som att ha ett fyrspann hästar i samma färger, och Hönsäter hade svart och det kan om möjligt gett upphov till sägnen om det svarta fyrspannet som mörka kvällar kör genom samhället, ibland syns inte ekipaget utan man hör bara hästarnas hovar när de spränger fram genom gatorna i full galopp.

Harald Stake sägs gå igen på slottet, och ett flertal har under de senaste åren påstått sig sett honom. Han skulle ha stått vid sänggaveln och sett hotfull ut. Detta skedde i sovrummet på övervåningen, och de flera personer har vägrat att sova där uppe efter den händelsen. Men sedan nu slottet åter har restaurerats och återgått till en del av sin forna prakt så har han inte synts till, han kanske nu är nöjd att slottet tas i bruk igen och slapp att förfalla.

En sägen som dock bevisligen är sann är den om det ståtliga hjorthornen som hänger i hallen på slottet. På Djurgårdsgärdet på väg upp till Högkullen härjade denna hjort i forna dagar och den stångade ihjäl ett flertal personer innan den mötte sitt öde och hänger nu till allmän beskådan på slottet.

Den kompletta riddarrustning som förr fanns på slottet skall ha hittats under en gran på Kinnekulle, hur den hade hamnat där är det ingen som vet.