Stennäringen på Kinnekulle har uråldriga anor, men när väl ångmaskinen uppfanns började man också konstruera maskiner för maskinell bearbetning av stenen.

Idag finns bara ett skorstenssockeln kvar av stenbearbetningen i Hellekis hamn. Förr fanns här ett sandstensbrott där man under lång tid brutit sten för olika byggnadsändamål, härifrån levererades bl.a. sandsten till byggandet av Göta kanal och till Göteborgs hamn på 1830-talet.

Kammarherren Carl Skjöldebrand köpte Hellekis säteri 1856, han tyckte att Hellekis hamn låg perfekt till för en stenhuggerirörelse och beslöt att starta det första mekaniska stenhuggeriet på Kinnekulle.

Verkstadsbyggnaden började att uppföras 1861 och en stenhyvlingsmaskin beställdes från Motala Verkstad, den var troligen den första stenhyvlingsmaskinen som verkstaden tillverkade, vilket kan förklara det höga priset på 10 000 kronor, 10 år senare kostade en betydligt modernare maskin bara halva summan. Även en lokomobil på åtta hästkrafter beställdes, den skulle eldas med torv från Hellekis torvmosse på Kinnekulle. Efter ett års byggande kunde stenhyvlingen sättas igång.

Skorstenen det enda som finns kvar av Hellekis Mekaniska stenhuggeri, bilden togs 1983, nu finns bara skorstenssockeln kvar.

Det mesta av det som tillverkades det första året lagrades i Göteborg, och vid inventering i november höll man följande sortiment i lager: fotsten, trappsten, golvsten, fönsterlist, kalkstensbord, kalkstensplattor, av huggen sten fanns följande artiklar: trappsten, golvsten och trottoarsten.

Försäljningen av hyvlad sten kom igång på allvar 1863, och den första statliga leveransen gick till stationshuset i Jönköping, dit man med båt levererade golvplattor och golvlist.

En mekanisk slipmaskin in köptes och på 1870-talet investerade man i två nya stenhyvlar från Bolinders i Stockholm. År 1873 bildades Hellekis Aktiebolag av kammarherre C Skjöldebrand, bolaget övertog de stora lantegendomarna och även Hellekis Mekaniska stenhuggeri.

År 1873 byggdes den gula stenbyggnaden vid Hellekis hamn, den fungerade som bostad för arbetarna, den revs 1973. Den röda träbyggnad som står kvar i dag var från början ett sommarresidens men gjordes som till arbetarbostäder före 1873.

Stenhuggeriet var endast igång under sommarhalvåret då det inte gick att arbeta med maskinerna på vintern, dessutom kunde man inte leverera då Vänern var isbelagd.

Hellekis AB köte 1877-78 in fem gårdar i Västerplana för att vara på den säkra sidan när det gällde att trygga tillgången på lämplig sten, dessutom hindrade man en konkurrent att komma över dessa stenfyndigheter.

Samma år inköptes en ny ångmaskin med liggande panna för koleldning hos Lidköpings Mekaniska Verkstad, även maskinparken moderniserades och nya slip- och hyvelmaskiner inköptes.

Det var svårt att frakta stenen från Västerplana ner till Hellekis hamn, man använde sig av häst och vagn och ofta av parhästar, och då det var många nedförsbackar, slet det hårt på hästarna och man måste bromsa hjulen i bak på kärran så den mer fungerade som en släde än en kärra, det skall ha varit ett hemskt gnisslande och tjutande när man åkte nerför backarna och det skall ha hörts vida omkring.

Under första delen av 1880-talet var gorde man goda affärer och man höll tre stenhyvlar igång, förvaltaren för Hellekis gårdarna fick bra fart på utlandsförsäljningen, men när han slutade efter två år blev det ett svårt slag för stenhuggeriet.

Under senare delen av 1890-talet minskade utlandsförsäljningen katastrofalt och man fick hårdare konkurrens av stenhuggerierna på Gössäter och Råbäck.

År 1890 upphörde verksamheten helt vid Hellekis mekaniska stenhuggeri, stenhuggarna fick anställning på den ny uppförda Cementfabriken i Hönsäter. Det förekom dock en viss sandstenbrytning för hand i Hellekis hamn under några årtionden.

Maskiner och verkstadsbyggnad flyttades till Gössäters stenhuggeri år 1904.

Som parantes kan nämnas att det någonstans på botten av Vänern mellan Hellekis hamn och Kållandsö skall ligga en kanon från Karl XII armé som på underliga vägar en gång i tiden hamnade tillsammans med en ytterligare en kanon i Hellekis hamn. Den ena kanonen hamnade till slut hos rätt ägare medan den andra blev kvar i Hellekis hamn. Den försvann dock vid ett tillfälle och misstankarna gick åt Kållandsö hållet, då man därifrån hade hört ett rejält skott. Några gubbar begav sig till Kålland för att hämta tillbaka kanonen, men på återvägen började båten fyllas med vatten och man var tvungen att tippa kanonen överbord, och troligen ligger den än idag någonstans på Vänerns botten och väntar på att återupptäckas.

Stenhuggeriet i Gössäter köptes upp av Hellekis AB 1898, det moderniserades och byggdes ut i flera omgångar och blev det stenhuggeri som då var mest känt utåt av Kinnekulles stenhuggerier. Ramsågar införskaffades vika var mycket arbetsbesparnade och kunde såga flera tunna skivor åt gången. Den 24 oktober 1951 upphörde man med produktionen bl.a. för att maskinerna och anläggningen var i dålig skick och det skulle bli allt för kostsamt att bygga en ny anläggning och inköpa in nya maskiner. Arbetarna erbjöds plats på Cementfabriken i Hällekis som höll på att utvidga, där fick de bättre betalt och de flesta accepterade erbjudandet om anställning.