vecka 52 - 1999
Och skidan den slinter
Kom plötsligt ihåg ett par rader i ett gammalt vinterpoem. Eller är det en sång?.
"Nu är det vinter
och skidan hon slinter
i bukter och finter
hurra, hurra…"
Jo, nog har mina skidor sluntit alltid, av någon anledning. Skridskor var bättre vinterredskap på mina fötter medan skidorna aldrig riktigt ville lyda.
Skidor nuförtiden är höjden av tekniska underverk och längdåkarna går till och med i skidgymnasier för att utveckla sitt kunnande. Hur det är med utförsåkarna vet jag inte riktigt, kanske går de i någon högskola långt upp på en alptopp för att sedan kunna ta sig ner snabbare än alla andra.
Mina första skidor var miltals från dagens skapelser och av typ björkplankor där bindningarna levererades i en separat kartong. Och kostade massor av monterarmöda och kvävda svordomar innan pjäxorna passade in. De som visste hur det skulle gå till sparkade in pjäxorna i läge efter avslutad procedur och detta blev också min melodi ända tills skruvarna i monteringsplattan så småningom lossnade och allt måste göras om på nytt.
Bindningarna spändes fast bak på pjäxklacken med ett fiffigt lås som aldrig skulle lossna, sas det. Men nog lossade bindningarna ändå rätt vad det var. Med praktvurpor som följd. Per Elofssons kullkörning under världscupens säsongsupptakt i Kiruna för någon månad sedan var väl i stil med det som var vardagsmat under krigsårens skidhärjningar i backarna runt Blomberg.
Kalktipparna var finfina utförsbackar med lutning som gjorde att det kittlade ordentligt i maggropen bara efter några meter. Och tippen var säkert 15-20 meter lång så det blev bra fart när backen planade ut nere på åkern mot stora landsvägen. Där byggde vi pojkar med Ingvar Andersson som anförare en vinter ett litet gupp så det alltså plötsligt blev en hoppbacke. Stavarna av bambu och med stora kringlor krävdes för att kunna ta sig upp till tipp-toppen så de måste vi hålla i händerna även under accelerationen på nerfarten mot guppet. Och strax före krönet (så heter det väl i backhopparsammanhang) släppte jag stavarna och flög i väg säkert fyra-fem meter. Blombergsrekordet låg nog på det dubbla.
Längdskidåkning med de här laggarna var en annan utmaning. Att valla rätt var ett krav då som nu. Först skulle tjära brännas in för att utgöra fäste för swixet (grön, blå eller röd beroende på utetemperaturen). Kallvalla fanns det också något som hette fast jag behärskade inte riktigt tekniken att få rätt fäste så mina skidor var oftast väldigt bakhala.
I missionsförsamlingens juniorförening arrangerades en vinter ett skidlopp med start och mål vid Brännebackens sommarhem. Det var nollgradigt när starten gick men efterhand steg kvicksilvret så det blev blött och klibbigt i spåret. Och jag som vallat med blått. Spåret slingrade sig först genom skogen och bort mot Järneklevsbacken för att en kort sträcka följa järnvägen innan det vek av ned mot Gumsviken och följde stranden tillbaka till målet.
Strax innan Järneklev bar det uppför men mina skidor bara gled bakåt och det var nu plaskvått in spåret efter alla andra som redan passerat. Men gråten i halsen försökte jag ta mig uppåt med hjälp av de knep jag dittills lärt mig på skidåkarområdet. Men inget hjälpte så jag måste ta av skidorna och klafsa uppför backen med skidorna på släp. Och då satte mjölksyran in på allvar. Inte för att jag hört talas om det här begreppet tidigare, men det var väldigt påtagligt för den här nioåringen vars tävlingsdebut på skidor slutade med en jumboplats förstås.
Numera nöjer jag mig att följa skidåkning från TV-fåtöljen. Nyårsdagens hoppning från Garmisch Partenkirschen kan ju inte bara missas. Och inte heller upptakten i form av nyårskonserten från Wien. Där är det då verkligen vare sig bakhalt eller felvallat.
RIST
PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet".
Skicka till ramky@telia.com DS.
