vecka 51 - 1999
Sakta glider vi över…
Det skulle väl näst intill betecknas som ett helgerån att inte ägna detta millenniets sista kåseri i Hällekis Kuriren åt det beramade millenieskiftet.
Eller om tidens gång. Som ju egentligen aldrig förändras. Varje sekund är lika lång när den än sakta glider över nästa. Så när detta glidande råkar inträffa när den kristna tideräkningen övergår från tiohundratalet till tjugohundratalet är det egentligen inte så märkvärdigt bortsett från själva sifferleken.
Men det här med millennieskiftet verkar mer och mer framstå som en alltför stor uppblåst ballong som hotar att spricka i förtid. I Paris lanserade t ex lyxrestaurangerna nyårsaftonsmenyer a 10.000 kr per kuvert. Men det blev köpmotstånd och när de här tankarna nedtecknades i mitten av december hade priset gått ned till hälften med option på ytterligare sänkning. Likadant inom resebranschen. Få vill betala fantasipriser för att fira den där sakta överglidande sekunden på främmande ort.
Och i Gamla Stan i Stockholm har mediemogulen m m Jan Stenbeck slagit på stort värre och abonnerat hela området för sitt millenniefirande som ska kulminera med en återföreningskonsert med det gamla rockbandet Europé, som uppenbarligen ska göra sitt bästa för att tysta Margareta Krook när hon traditionsenligt läser Tennysons Nyårsklockorna från Solliden på Skansen. Förr i tiden följdes den diktläsningen efter tolvslaget av att alla Sveriges domkyrkoklockor ringde in det nya året i den enda radiokanal som då stod till buds. Farbror Sven iklädde sig rollen som Sven Jerring och läste med allvarlig stämma upp de inskriptioner som var graverade i alla klockorna. På den tiden torde Jan Stenbeck suttit hemma i familjekretsen och inte vågat motsäga pappa advokaten Hugo Stenbecks uppfattning om hur ett årsskifte värdigt skulle firas. Denne Hugo Stenbeck stod fadder för Kinnevikskoncernen som ju fått sitt namn efter Kinneviken i Vänern eftersom han i många år var familjen Klingspors på Råbäck juridiske rådgivare. Men nu verkar äpplet ha fallit en bit från trädet…
Med åren har den förväntan jag förr kände inför ett årsskifte börjat mattas. En helt naturlig process förmodligen. Eller möjligen det att man råkar bli blasé på äldre da´r. Men 1940 var det betydligt annorlunda. Jag hade fått/måst följa med mina föräldrar till Källby Missionskyrka i Järneklevsbacken, en inrättning tidigare omnämnd ett flertal gånger i mina kåserier av det enkla skälet att det finns så mycket barndomsminnen förknippade med just det här huset.
Det var inte så enkelt för en 6-åring att hålla sig vaken hela långa kvällen trots mycket sång och musik och serveringsavbrott. Därför var jag mer eller mindre i trance när tolvslaget närmade sig och tystnaden i kyrksalen blev påtaglig. Någon kvävde en nysning, någon annan hostade försynt i sitt ärmveck. Blickar gick lite osäkert i sakta huvudvridningar inför det oundvikliga som alla visste skulle ske.
Och så kom plötsligt det första slaget. Metall mot metall. Så nästa slag strax efteråt. Ljuden steg upp genom det värmegaller som fanns längst bak i salen och som samtidigt var en del av pannrummets tak. Och där nere i pannrummet stod Gunnar Larsson - det visste alla- med ett järnspett i ena näven och en stor hammare i den andra. Och så slog han till spettet med hammaren igen. Tre. Fyra. Fem. Sex Sju. Åtta. Nio. Tio. Elva. Tolv. Det sista slaget ekade en stund mellan väggarna innan det blev tyst och pastorn tog till orda. Vad han sa, har jag totalt glömt. Men förmodligen önskade han alla Ett Gott Nytt År. Gunnar Larsson hade gjort sitt. Nu var det 1940 och fullt krig ute i Europa. Hur skulle det gå för världen? Och jag kände en stor klump i halsen.
Varje årsskifte därefter har den där klumpen i halsen kommit tillbaka. Fast med åren i allt mindre omfång och i fjol märkte jag knappt av den alls. Undrar just om den ska komma tillbaks till sitt gamla jag nu när det blir år 2000?
I alla fall:
God Jul!
God Nytt År!
God Millennieskifte!
Goda läsare!
RIST
PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet".
Skicka till ramky@telia.com DS.
