vecka 47 - 1999
Vinterparkett
Snart lägger sig isen på Kinneviken och när den blivit bärig och tjock har en riktigt fin vinterparkett brett ut sig som ett helt nytt landskap. Och i det landskapet kan man företa sig allehanda göranden som de övriga årstiderna inte tillåter. Göra milslånga utflykter på stålskodd fot. Döva lake. Lägga ryssjor eller sätta ut krok för att fånga gäddor när de är som bäst. (Ja, det där med krok måste jag kanske reservera mig för, troligen är det lika förbjudet som att ljustra ål numera). Eller bara kana ut på blankisen och lyssna till alla knäppningar och brak som vattnen i fruset skick ger ifrån sig.
Det tog lite tid att bli riktigt förtrogen med skridskorna. Mina allra första var s k spetsskridskor som fästes på pjäxorna med hjälp av remmar för att hålla sig på plats. Premiärskären tog jag mellan tuvorna på en sluttande hage bortanför skräddarmästare Larssons på Blomberg. Om hösten sipprade vatten via de här tuvorna på sin väg ned mot Gumsviken. Och när första köldknäppen kom bildades en och annan isplätt som det faktiskt gick att åka på. Fast man fick förstås styra undan om en enbuske helt plötsligt stod i vägen, eller en kraftig tuva.
Skridskorna härnäst var av samma typ men kallades för halvrör. De satt kvar lite bättre på pjäxorna är spetskridskorna och användes för att åka på sjöis med. Nedanför berget på den tillfrusna Gumsviken alltså, den vik som ligger strax innanför Blombergs hamn och varifrån den stora vattenledningen upp till krigsårens skifferoljeverk i Kinne-Kleva startade. Att komma för nära vattenintaget till Klevaledningens pumphus kunde vara lite farligt men längre in mot Nordskog var det grunt och säkert. Och här provade jag på bandyklubba för första gången. Efter ett par försök for det röda nystanet iväg in i vassen och så var den bollen borta.
Men det var först med riktiga skridskorör på fötterna det blev till äventyr på isen. Skridsko och känga hängde ihop och det vara bara att snöra på sig. Och sen ut och testa nya piruetter framåt och bakåt. Och det var med de här skridskorna på fötterna jag gjorde en vådlig långtur som tog nästan en hel dag i anspråk.
Målet var fyren i Lidköping 12-13 km längre bort. Kinneviken var blank som en spegel och kärnisen tjock och bärkraftig, som det såg ut i alla fall. Det här var väl ingen match för en tioåring. Med händerna bak på ryggen som jag sett Åke Seyffart göra på någon bild i Lidköpingstidningen gav jag mig i väg när solen hunnit rätt högt på himlen. Lidköpings silhuett skymtade rätt tydligt långt där borta och det gick fort undan. Efter en stund hade jag Sjökvarn i Källby på vänster hand och efter ytterligare ett tag passerade jag Truve.
Nu skulle det smaka bra med den här apelsinen som mamma skickat med. Men att jag skulle sååå häääär låångt bort, hade jag ju aldrig talat om. Men jag kände mig trygg. Och fortsatta snart att åka igen.
Men vad var det här för konstigheter? Rätt vad det var tornade en massa isflak upp sig och bildade en jättemur på flera meters höjd. Det var bara att försöka börja klättra och ta tag i en flakända och hiva sig över till nästa. Det tog säkert minst en kvart att forcera hindret och jag halkade till ordentligt ett par gånger och slog i de tjock isflakskanterna.
Ute på blank is igen. Lidköping närmade sig allt mer. Då brakade det plötsligt till. Eller rättare sagt small till. Och det kändes hur isen började leva. Ljudet gick i sick-sick och rätt vad det var såg jag hur isen ett stycke längre ut rämnade och blottlade en säkert meter bred vattenspegel vilken ringlade som en bäck ett bra bit ut och bort mot Kållandslandet.
Jag fick ta en lång omväg för att forcera den nyss bildade isvaken. Och rätt skrajsen hade jag blivit. Men jag skrinnade på in mot Filsbäck och satte sedan kurs på det karakteristiska fyrtornet längst ut på den östra hamnarmen i Lidköping. Som jag lyckligt och väl nådde utan besvär.
Jag satt och pustade på fyrfundamentet en bra stund. För visst hade åkturen frestat på de vid sådana här strapatser ovana benen och musklerna.
Hemfärden vågade jag inte förlägga ut mot isvallarna eller råkarna utan smög försiktigt längs strandremsan. Och när jag såg sommarhemmet på Brännebacken visste jag att nu var det inte långt kvar till den plats där jag ställt mina pjäxor.
-Du var allt borta länge idag, sa min mamma när jag rätt utpumpad öppnade köksdörrn och slängde in skridskorna i farstun. Det är ju nästan mörkt.
-Ja, sa jag, det var fin is idag. Men att jag åkt så långt som jag gjort, det vågade jag aldrig berätta.
RIST
PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet".
Skicka till ramky@telia.com DS.
