vecka 46 - 1999
Profet i sin hemstad
Det är svårt att bli profet i sin hemstad, enligt det gamla ordspråket. Vilken sanning det nu ligger i detta. Kom i alla fall och tänka på det här hemstadssyndromet när jag bläddrade igenom Kinnekulleporten, den nya sajten i Hällekis Kurirens elektroniska grannskap.
Jag tyckte det vimlade av profeter där. Inte minns när man bläddrar fram Dafgårds hemsida, som var under konstruktion när jag gjorde det besök som föranleder de här raderna.
Dafgårds var en av två slakterier i Källby under min uppväxt på Blomberg på 40-talet. Karlgrens hette det andra. Vilken egentlig skillnad det var i fråga om utbud, priser och personligt bemötande kommer jag dunkelt ihåg, men min mamma hade dock en viss förkärlek för Karlgrens. Kanske hon fått någon favör vid något tillfälle. "Rätta mig om jag har fel", heter det ju också. Men jag vill bestämt minnas att Dafgård satsade på distributionsbiten och alltså levererade varorna utkörda till hemmen efter beställning. Den servicen tror jag inte Karlgrens bestod.
Idag vet alla vad Dafgårds är. Karlgrens lär inte längre finnas kvar på marknaden. Det förhållande har rimligen inget med konkurrensen de båda emellan att göra utan att Gunnar Dafgård anade hur utvecklingen skulle bli och anpassade sitt koncept därefter. Och profet på hemmaplan har han verkligen blivit. Källby stationssamhälle (eller kommundel ska jag kanske säga) hade avgjort inte varit vad det är idag utan Dafgårds, eller Daa´gårds som det ju uttalas lokalt. Bygdens befolkning har fått en lokal försörjningskälla utan att behöva långpendla till arbetet. Bönderna har blivit kontraktsodlare i många fall.
Under en av mina självförverkligandeperioder (tidigt 60-tal) försökte en svåger och jag oss på rollen som månskensbönder med kalkonuppfödning som specialitet. Fem tuppar och 100 hönor ingick i köpet av en liten utgård med ladugårdsutrymme och kläckningsmaskin för ändamålet långt in i de västgötska skogarna. En handbok om 400 sidor var vår väg in i branschen.
Efter en tid fanns 5000 kycklingar i burarna och foderfabrikens långtradarchaufför/säljare anade stora affärer. Men den som fick mest pengar var veterinären som ideligen måste tillkallas för att vaccinera mot diverse åkommor som drabbade halva beståndet. Och när de överlevande växt till sig och skulle släppas ut på närande grönbete med tillskottsfoder under ett i vårt tycke stabilt uppbyggt regnskydd så kom ett oväder som på en natt tog livet av 1500 av utevandrarna. I stället för att ta skydd flydde de ut på gärdet och lade sig på varandra i någon märklig tro på att detta skulle vara räddningen mot regnet. Resultatet blev massdöd av kvävning, väta och kyla i förening.
Det enda att göra var att åka iväg till närmaste järnaffär, köpa dynamit i tillräcklig mängd och med dess hjälp snabbt åstadkomma en grop stor nog att begrava de döda djuren. Av våra ursprungligen 5.000 kycklingar återstod nu 1.000.
I det läget trodde jag kanske att Gunnar Dafgård skulle kunna spela rollen av en hjälpande hand. Men nej, kalkoner då, det var inte vad marknaden efterfrågade. (Nu är det ju annorlunda). Så i stället fick vi anlita ett fjäderfäslakteri - pengarna till foderräkningar och avbetalningar var ju tvunget att få in. Kalkonuppfödarsejouren fick därefter ett snabbt avslut och vi kom undan med blotta förskräckelsen.
Men Gunnar Dafgård har fattat många fler kloka beslut under årens lopp och sedan skickligt löst även den problematik som uppstod i samband med branden för några år sedan. Och det är ett fint arv till bygden han kommer att lämna efter sig när han av en eller annan anledning bestämmer sig för att dra sig tillbaka för gott.
En riktig profet!
RIST
PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet".
Skicka till ramky@telia.com DS.
