vecka 44 - 1999
Föränderlig värld
Från den föränderliga värld vi lever i rapporterades nyligen att landets största bussbolag köpts av norska ägarintressen. Säljare var det skotska företag som för tre år sedan ville pröva lyckan i Sverige sedan SJ genom ett riksdagsbeslut ålagts att koncentrera sig på sin huvudaffär, alltså att köra tåg. Och SJ:s bussbolag Swebus över- gick efter några raska vändor till Stagecoach holdings plc med huvudkontor i den lilla skotska staden Perth. Dåvarande SJ-chefen Stig Larsson myste i kapp med nye huvudägaren 42-årige Brian Souter, som tillsammans med sin syster Ann Gloag hade startat sin expanderande koncern 15 år tidigare.
Eftersom jag ägnade Swebus de sista 10 åren av mitt yrkesverksamma liv har jag haft en viss inblick i de olika vändorna i buss- och transportvärlden som dock inte på långa vägar skapat rubriker i stil med TV-såpan Lars Weiss & Co, men ändå medfört stora förändringar i det tysta. De här raderna kommer väl kanske inte heller att skapa rubriker men kan ju ändå bli en av de byggstenar som förklarar lite om milleniets sista skälvande uppgörelser med marknadskrafterna.
Stagecoach påminde i sin ursprungliga skepnad lite om Kroons Bussar som trafikerade vägarna från Lidköping över Kinnekulle till Kestad och Götene på 40-talet. Syskonen Brian och Ann var uppväxta i bussmiljö, pappan var konduktör och hans avgångsvederlag omvandlades till två bussar som sattes in från Dundee i Skottland till London på expressbussmanér. Det hela gick igång i sann entreprenöranda. Mamma Souter gjorde också sin insats; bredde smörgåsar och serverade ombord.
När sedan Margaret Thatcher kom till makten genomförde hon en omfattande privatisering av stelbent statlig verksamhet och där såg syskonen sin chans. Brian som pluggat till revisor och kört buss på ferierna, fattade snabbt galoppen. Fri konkurrens var för honom att mer eller mindre låta sin buss knycka passagerare från konkurrenterna genom att stanna till på deras hållplatser strax före ordinarie trafikutövarens avgångstid. Fult kanske, men effektivt. Och undan för undan expanderade verksamheten till grevskap efter grevskap. Och ut över gränserna. Idag, 19 år senare, har koncernen runt 14.000 bussar och 34.000 anställda runt om i världen. Och begreppet bussresor har vidgats avsevärt. Idag äger Stagecoach en flygplats i Prestwick i Skottland, ett omfattande nät av tullvägar i Kina, ett par järnvägslinjer i södra England och ett vagnbolag, den mest lukrativa biten i hela Stagecoach, som hyr ut lok och vagnar av allra senaste modell, till andra järnvägsföretag. Brain Souter har också nyligen inlett ett samarbete med Richard Branson, playboyen som försökt flyga varmluftsballong non stop jorden runt några gånger, men ännu inte lyckats med den bedriften. Denne Branson äger bl a ett flygbolag, ett skivbolag och en järnvägsverksamhhet, alla med namnet Virgin (oskuld). Och i fråga om järnvägarna har Brian Souter och Richard Branson börjat samarbeta, mest på den tidigares villkor efter Virgin Rails inte gick så bra. Men med hjälp av Brian Souters nypor har den bilden snabbt förändrats.
Och det allra senaste är att Brian Souter köpt in sig först i ett italienskt och sedan i ett amerikanskt bussbolag vid namn Coach (passar ju bra rent namnmässigt). Men här i Sverige fick han kalla fötter, tydligen på grund av att den svenska ekonomin gick bra och att kronan därmed försvagades gentemot pundet. Busstrejken i början på året gjorde också sitt till, liksom att tidigare ingångna affärskontrakt med de svenska länstrafikbolagen ( typ Västtrafik) inte utvecklades i gynnsam riktning eftersom de styrdes av en negativ inflationsutveckling. Många långtidsavtal gjordes nämligen upp när inflationen låg runt 4% medan den de senaste två åren pendlat runt 0%-strecket. Samtidigt som lönerna kraftigt ökat. Inte ens tre skotska räknenissar på plats i Sverige räckte för att nå en önskad avkastning på 10% av det insatta kapitalet.
Men visst har det varit lite fart och fläkt när Brian Souter visat sig i Sverige. Han har uppträtt väldigt okonventionellt och burit omkring viktiga affärsdokument i en plastkasse, nästan aldrig burit slips, ständigt varit iklädd kavaj i en obestämd röd nyans och haft dyra seglarskor på fötterna. Och de 100 expressbussar som sedan den 21 april 1997 rullat över allt fler vägsträckor i Sverige, inte minst genom Skaraborg, bär sedan dess de typiska Stagecoachfärgerna blå, röd och organge. Nu måste den bussflottan snabbt lackas om i norska färger, kan tänka.
Att det svenska äventyret gick snett är nog snart glömt när amerikanska dollar i stället börjar strömma in till Stagecoach. Så Ann Gloag, en gång i tiden utbildad sjuksköterska, lär nog ha råd att bo kvar på sitt slott och kan fortfarande räkna sig som Storbritanniens näst rikaste kvinna efter drottning Elizabeth. Och Brian Souter lär fortsätta att kånka plastkassar världen över.
RIST
PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet".
Skicka till ramky@telia.com DS.
