vecka 43 - 1999
Spökdags
Det första spöke jag hörde talas om var Vita Frun, slottsspöke på Råbäck. Hennes oskuldsfärgade uppenbarelse sades visa sig på slottets baksida, i varje fall enligt förvaltare Karlströms fru som ibland kom till något kafferep på Blomberg under 40-talet och då gärna berättade om det vitklädda fruntimmer som rätt vad det var gjorde tillvaron i och kring slottet lite häftigt spännande. Eller skräckslaget, kanske. Hur det var med nattsömnen hos "barons" vet jag inte eftersom jag aldrig fick någon insyn i tillvaron innanför slottsmurarna. Men förvaltare Karlström hade ju dagligt umgänge med herrskapet på Råbäck och bör ju ha fört uppgifter om sakernas verkliga tillstånd vidare till sin hustru. Förvaltarparet bodde dessutom i en av Råbäcks flyglar och hade kanske rent av självt stött på den mystiska damen i fråga.
Varje slott eller herrgård tycks ha sitt eget hus-spöke. Det kan vara någon olycklig kvinna som för mycket länge sedan dukat under av t ex kärlekssorg och som sedan aldrig "fått ro" utan vid 12-slaget varje natt uppenbarat sig i en eller annan skepnad för den som råkat vara vaken så dags på dygnet. Eller någon person som mördats och därefter murats in i en kraftig slottsmur.
När jag såg uppgiften om Blombergsproducerade brännvinet Thors Hammar i HK härom veckan blev jag lite nyfiken på det hela och letade mig fram till en hemsida som kunde berätta mer. Och om säteriet på Blomberg berättades bl a att det också hade ett spöke. Minsann!
Inte långt från Blombergs säteri, bara på andra sidan Loftarebacken, ligger ju Gum som tack vare Liljeroths på Dalvik i Truve fått rubriker på senare år. Och i en veckotidning kunde man nyligen läsa om den konstnärinna -Gums nuvarande innehavare- som också mött sitt hus-spöke, fast tydligen inte gjort så stort väsen av saken.
Och apropå Dalvik så fick jag höra talas om lantmästaren där, Göran Liljenroth när jag i början av 60-talet jobbade på Vattenfalls presstjänst i Stockholmsförorten Råcksta och var inneboende hos ett konstnärspar i Vällingby, Kerstin Engström och hennes sambo. Bland det första Kerstin berättade sedan jag flyttat in, var att familjen regelbundet fick några slags budskap från "andra sidan" i form av knackningar på balkongdörren vid 22-tiden vare kväll. Lägenheten låg på fjärde våningen och saknade helt yttre brandstegar. Det var alltså uteslutet att någon fasadklättrare skulle kunna ta sig så hört upp. Vilket budskap knackningarna förmedlade fick jag dock aldrig klart för mig och på den tiden, mitt uppe i karriären, sov jag redan djupt vid 22-tiden.
Kerstin, med rötter i Västergötland, kände också till Göran Liljerot och berättade vid ett tillfälle något om honom som jag då bedömde som en riktig skröna. Det handlade - tror jag det var - om någon form av utfyllnad av ett markområde på Dalviks ägor vilket skulle kräva enorma mängder av fyllnadsmassor, svåra att få tag på till överkomligt pris. Men, så fick lantmästar´n en uppenbarelse en natt om att närmare undersöka den närbelägna Mariedalsån. Och minsann, när han undersökte saken närmare påföljande morgon, hittade han enorma mängder av sand i ett å-parti tillräckligt för det aktuella projektet.
Att Göran Liljerot åtskilliga år därefter haft sitt finger med i diverse udda företeelser med förtecken av "spökeri" torde vara allmänt känt i Kinnekulletrakten. Jag stötte f ö ihop med honom på Bokmässan i Göteborg för några år sedan, där han marknadsförde sina litterära alster i grannståndet till Hamiltons från Husaby, paret med "pendeln" som bl a avslöjar de magnetfält man bör undvika att placera sin säng i när man flyttat in i ett nytt boende. Göran Liljenroth vidimerade där utan större åthävor Kerstins Engströms gamla berättelse från våningen fyra trappor upp i Vällingby.
Så här i Halloween-tider med allehanda upptåg och utstyrslar av tämligen beskedligt slag skulle jag bara vilja utbrista; Släng er i väggen! Spöken finns på riktigt!
RIST
PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet".
Skicka till ramky@telia.com DS.
