vecka 40 - 1999
Vår för svaga
Den vår de svaga kallar höst har just infunnit sig. Löven gulnar - eller rödnar- på träden. Temperaturen sjunker så sakteliga för var dag, luften är ömsom klar, omsom fuktig och ibland viner det rejält om knuten. Och vi går utan att kunna göra ett dyft åt det rakt in i vintern. Även om den ligger ett par månader avlägsen och kanske rent av en bit in på det nya millenniet.
Höst och jakt hör ihop. I varje fall i älgjägarkretsar. För många jaktlag är den här perioden årets stora begivenhet.
Mycket har förberetts, många kloka råd har utväxlats. Kontroll har skett så att vapen och licenser är som de ska. Inte minst viktigt är det att älgjaktskörkorten är uppgraderade. I ett TV-program nyligen visades bilder från en älgjakt i Västergötland. Det var det vanliga "tjötet" i jaktlaget, det där mycket speciella kroppsspråket och det lilla osynliga avståndet mellan lagets enda tjej och dom stora pojkarna.
Tjejer med bössa i skogen blir annars allt vanligare och jag kände faktiskt en gång i tiden kvinnlig älgjägare som i ett och samma skott fällde hela två djur, hur märkligt det än kan låta. Men kulan gick först igenom en påskjuten kviga och fortsatte därifrån till hennes kalv som också befann sig i skottlinjen. Båda stöp förstås. Dom stora pojkarna var lite mindre breda i käften ett bra tag efter den bravaden.
Min egen älgjaktserfarenhet inskränker sig dock enbart till drevkarlens. Den som bekvämt sitter med sin bössa på pass och har det gott och skönt förstår kanske inte alltid vilken prestation drevkarlarna består med. För det är upp och ner över stock och sten. Branter forceras så att svetten lackar och tungan hänger som en slips. Och det ska tjoas och väsnas för att älgstackarna ska ge sig i väg i rätt riktning mot de utposterade skyttarna. Man hör smällarna och braken efter det fallna djuret och hinner lagom fram för att fortsatt få göra ytterligare en tung insats, nämligen att hjälpa till att dra den ångande djurkroppen genom väglöst land kanske kilometern bort till ett ställe där en traktor kan ta sig fram. För vidare befordran till slaktboden där jägarna hunnit slipa sina knivar och satt fart på lyftmaskineriet. Allt för att få fylla sin frysbox till vintern.
Nå, lite nöje är det faktiskt också, även från drevklarshorisonten sett. Och en och annan köttbit blev det väl också för insatsen.
I min barndoms Blomberg var jag också satt lite på undantag när det gällde att hantera skjutvapen. Bäste vännen Gösta var däremot väl förtrogen med bössorna eftersom hans pappa Oskar var jägare och skytt av hög klass. Två fina Hamiltonstövare fanns i hundgården och de var egentligan världens snällaste och gosigaste djur minns jag att jag tyckte de gånger jag fick lov att krypa in till dem i deras varma koja. Klang hette den ene, den andres namn har jag dock glömt men det var just Klang som var min favorit.
Men ute i skogen uppförde sig hundarna helt annorlunda och jag kan inte erinra mig någon jaktutflykt utan byte eftersom jag brukade invänta Gösta och hans pappa när de brukade komma hem frampå söndagseftermiddagarna under jaktsäsongen. Harar var det väl mest och ett och annat rådjur. Och Gösta visade upp stora talanger när det gällde att ta av skinnen. Jag tror inte han hade fyllt 12 år ens.
Göstas första egna vapen var ett luftgevär med pump. Ju hårdare han pumpade upp sin bössa, desto större blev kraften i skotten. Vi strövade över stora områden från Sjöängen bort mot Nordskog för att leta efter ekorre, som var Göstas favoritbyte. Och det blev åtskilliga, minns jag. Högen av skinn var heller inte liten efter säsongen. För ekorrar fanns det gott om på den tiden.
Men bäst av allt var kanske att få komma in till tant Saras kök efter avslutad jakt och få provsmaka på hennes pinfärska brödkakor som var så varma att smöret knappt gick att bre på. Sådana dofter. Och sådan smak.
Undrar just om det fortfarande kan finnas jaktupplevelser av liknande slag?
RIST
PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet".
Skicka till ramky@telia.com DS.
