-Nu ska jag gå och hälsa på Madam Andersson, brukade min mamma säga när hon behövde lämna köket hemma på Blomberg för att "gå på ärende" i den röda uthuslängans gavelutrymme som anpassats till just detta ändamål. Det lilla hemlighetsfulla.

Dessa besök måste ske när den lite underdimensionerade septictanken på gårdsplanen måste rensas med hjälp av specialredskap och kunnigt folk på området. Så då fick we-ceet inne i badrummet inte användas på ett tag, trots att det inte handlade om översvämningsproblem ā la Arvika, utan en lite slags viloperiod som var nödvändig av några slags rörmokarskäl. Ty det var i den yrkesgruppen expertisen stod att hämta. Jösses, så det luktade när gubbarna öste skit med skopa för att sedan köra iväg härligheten till nån avkrok när de här mat- och dryckesresterna skulle kunna göra fortsatt nytta som gödsel.

Precis som i fråga om svärord, som jag ägnade förra veckans betraktelse, har bestyr kring kiss och bajs omgärdats med mängder av reservutgångar och omskrivningar för att aldrig behöva komma till pudelns kärna, så att säga.

"Sjuttiofemman" var det uttryck min moster och morbror använde som förklarande begrepp när de snabbt behövde iväg "till huset" (en annan omskrivning).

Såväl "Madam Andersson", "Sjuttiofemman" och "Huset" var alla utedass och försedda med dubbla sittutrymmen. Utifall att dubbla behov plötsligt skulle uppstå. Själv tyckte jag dock det var trevligast att tillbringa stunden där ute i mol ensamhet. Kollektiva avgångar har jag av någon anledning haft lite svårt för, t o m i lumpen där latringropen med sittredskap i form av lätt kådig gran-slana knappast inbjöd till större belastning än en 'boväring' i taget. Inte hellre har jag gillat att stå i en rad tillsammans med hårdträngda killkompisar framför en stinkande pissränna. Hellre har jag då gått in i ett ledigt bås med lås för att få vara helt i fred. Så längdtävlingar på det här området har jag bara hört talas om, aldrig deltagit i. Men så är jag heller ingen tävlingsmänniska, så det har inte känts som något jag gått förlustigt om.

En period under kriget hade vi sommarbarn från Stockholm. Det var syskonen Bernt och Astrid Falk som vanligtvis bodde på Tomtebogatan, som var ett väldigt vackert namn på en gata, tyckte jag. Astrid var en lång sval ekensböna på åtta år medan Bernt var en två år yngre rackarpojke i stil med Anderssonskans Kalle. Ett av hans bus bestod i att försöka klippa mig med kökssaxen med resultat att det mest blev stora jack i håret så att mamma måste stubba mig. Hon passade samtidigt på att stubba Bernt också som en liten bestraffning kanske.

Men det var nog tur att vi var så korthåriga som vi var eftersom Bernt hade ytterligare ett bus i backfickan den här sommaren. Han knyckte nämligen en dag nyckeln till utedasset och kastade ned den på högen under ena sitthålet. Jag betraktades självklart som medskyldig och vår uppgift blev - när det här buset till sist uppdagats -att hämta nyckeln och återbörda den till sin krok efter vederbörlig rengöring.

Turligt nog hade septictanken långt kvar till rensning så utedasset hade inte varit i bruk på ett tag. Högen var alltså fast och avgav inte så mycket lukt. Vi försökte först med hjälp av lite vidjor att fiska upp nyckeln men den gled bara av grenen. Så det blev att ta sig in genom tömningsluckan baktill. Och efter ett försiktigt klättrande lyckades Bernt få tag i nyckeln som han slängde bakåt till mig.

Vi var rätt skamsna efteråt. Kläderna luktade pyton men turligt nog var vi ju snaggade så den rengöringsprocedur som vidtog i badkaret gick rätt hyggligt.

Men skit samma. Kul hade vi haft. Och jag hade fått lära mig ett Stockholmsbus.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.