Fobier kommer på tapeten med jämna mellanrum. I veckotidningar oftast men även numera här och var på nätet, där det till och med finns hjälp att få för den som exempelvis drabbas av panikattacker.

Annat var det förr. Då måste man resa långväga för att efter månader av väntan komma intill hos en fobiexpert som utöver att ta hutlöst betalt inte ens åstadkom annat än en tillfällig nedgång i fobifrekvensen. Jag vet, för jag har varit med. Det var nog 20 år sedan nu och fobiprofeten höll till i Birkastan i Stockholm. Då var kodlås just uppfunna men som tur var hade terapeuten också ringklocka i porten och han kunde manövrera dörrlåset utan att man behövde trixa med portkoderna - en annan av mina fobier en tid.

Min fobi den där gången i Birkstan yttrade sig i att jag inte vågade yttra mig. Offentligt alltså. Egentligen var det kanske inte så farligt eftersom en viss rampfeber sades höra till, även hos skådisar som dagligen har att slåss mot dessa demoner. Mina framträdanden som talare var däremot tämligen sporadiska men ibland tvang yrkesrollen mig upp i talarstolen. Där halsen snart stockade sig. Och jag stod där rodnande och kippade efter luft. "Prata högre", ropade någon som längst bort. Lätt sagt för honom.

Egentligen var det inte fobi jag led av, utan en röståkomma som borde behandlas av en talpedagog. Men det visste jag ju inte förrän jag betalt och fobiexperten dragit igenom sitt NPL-program utan större inverkan på mitt handikapp. NPL betyder Neuro Linguistic Programing och var helt nytt den där gången. Jag hade läst en bok på engelska i ämnet: "Making princes out of frogs", d v s hur grodor förvandlas till prinsar. Och det där lät ju bra, tyckte jag. Texten var dock så listigt skriven att jag inte begrep ett smack av teorierna bakom. Men det borde ju terapeuten göra tyckte jag efter att ha sett hans annons ungefär i samma veva som jag tragglade mig igenom boken. Fast han hade kanske inte fattat allt, han heller, tänkte jag efter avslutat besök.

Några år efteråt hade NPL kommit på kassett och eftersom min nyfikenhet fortfarande inte stillats, trots det där misslyckandet i Birkastan, så skickade jag naturligtvis efter "hela programmet", d v s sex dubbelsidiga kassetter på engelska. Till en bråkdel av terapeut-taxan. Fast jag blev inte så mycket klokare nu heller. Dels hade jag skaffat mig en annan fobi (klaustrofobi, d v s cellskräck), dels var själva modellen till självbehandling lite knepig. Så de där kassetterna ligger fortfarande kvar i en gömma.

Cellskräcken vet jag precis när jag utvecklade. Det skedde när jag satt inklämd längst in i en biobänk och såg Glenn Close jaga sin motpart med förskärare i en film vars titel jag förträngt - men Pretty Woman var det verkligen inte. Jag minns inte hur många gånger förskäraren riktades mot sitt tilltänkta offer men jag tror inte 20 gånger räckte, jag tappade räkningen. Helst hade jag velat tränga mig ut från bion och ut i friska luften men jag kom bara inte upp ur bäcken. Och efter filmens slut tog det en evighet innan lokalen tömts på folk via slingrande gångar och trånga trappor. Ja, det var en pärs. Därefter törs jag knappt åka hiss av rädsla för hur jag skulle bete mig om den plötsligt stannade mellan två våningar.

Fobier för olika småkryp verkar annars vara vanligt förekommande. Spindlar och annat krytt. Tänk om jag kunde få byta till den fobin i stället, vad enkel tillvaron skulle vara då.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.