I den lokal där jag ibland intager mina luncher hänger vita skomakarlampor från Ikea i rad över borden. Det tyder jag som ett tecken på att här har en kvarleva från en väldigt speciell svunnen epok fått sin återupprättelse och placerats in i en bit av den nya ekonomin.

Skomakarlampan, som jag minns den från min barndoms Blomberg, lyste upp arbetsplatsen just för skomakarna. Fast lampskärmen av glas var grön på den tiden, idag har man valt vitt. Men jag tror inte att så många andra än just skomakarna hängde upp sådana här lampor för att komplettera det lite svaga dagsljus som trängde in utifrån.

Vår skomakare hette Sven Karlsson och var nästan närmsta granne. Sven hade diabetes och måste alltid vara på sin vakt med vad han åt, när han åt och dessutom regelbundet ta sina insulinsprutor. Därför passade säkert skomakaryrket eftersom han också hade hemmet, där mamma Ellen huserade, inom bekvämt räckhåll. Fast hon var lite ledbruten och svårrörlig och behövde väl en hel del hjälp, hon också. Och det fanns att hämta hos de övriga barnen, Karin och Curt, som dock vid den här tiden började bli flygfärdiga.

Men Sven kämpade på inne i sin lilla verkstad under skomakarlampan. Och gott om kunder hade han som bultade på och klev in och lämnade ifrån sig skörden av skor som måste halvsulas eller klackas. Det var väl ingen åttatimmarsdag precis så därför var också skorna klara på den tid Sven utlovat.

Jag kommer fortfarande väldigt väl ihåg lukten av beck som låg tung inne i den lilla skomakarverkstan. Beck var mjukningsmedel för den starka skomakartråden som syddes för hand mellan sula och ovanläder. En tråd som sedan knöts på ett speciellt sätt för att hålla till nästa halvsulning. Pliggar av trä och stora som en tredjedels tändsticka hade Sven till hands i en liten rund plåtask utan lock. Pliggarna slogs in med skomakarhammaren i de hål han gjort i lädret med sin syl. Hans verktyg i övrigt var ett par specialhammare samt förstås också en läst på vilken skorna träddes för att kunna bearbetas. Den läst vid vilken skomakarn skulle förbli, enligt talesättet. För att väl också få 'en syl i vädret'.

Och i ett hörn stod en stor maskin som väl användes för att skära till läder med, antingen det nu handlade om halvsulning eller nytillverkning.

Sven förblev inte vid sin läst. Om det nu var sjukdomen som inte tillät honom fortsätta eller om det var konkurrensen nerifrån Källby, där det fanns två skomakare, Björk och Johansson, den senare mest kallad "Beken". Hur som helst minns jag att jag ibland skickades med skor för halvsulning till Björk nedanför Järneklev. Till Beken hade jag ärende bara när det gällde klockreparationer eftersom han även sysslade med slikt.

Syster Karin tog senare över verkstaden sedan hon hade gift sig med en skomakarutbildad invandrare från mellaneuropa. Den verkstaden etablerades i syskonens namn inne i Lidköping och finns kvar än idag på Esplanaden, dock nu namnändrad har jag sett.

Så antagligen förblev skomakare Sven vid sin läst ändå livet ut, även fast det skedde efter rationalisering och marknadsanpassning, som processen väl skulle ha karakteriserats idag. Fast det var förstås han som startade verksamheten och satte sin prägel på den. Till sista pligg.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.