Så är då olympiaden i Sidney över när och jag ber att få utdela guldmedalj av allra största storleken till arrangörerna själva. Inte för att jag suttit klistrad vid tv-apparaten eller kollat in varenda OS-sajt på nätet men de bilder som trillat över mig har verkligen fastnat på näthinnan. Kanske för att den första upplevelsen kom via imponerande storbildsskärm när jag besökte Bokmässan i Göteborg, där ett sportboksförlag påpassligt bjöd boksverige på invigningsceremonins höjdpunkt just när jag passerade förbi deras monter. Det var en verklig upplevelse att bevittna Cathy Freeman tända den olympiska elden i en av de mest spektakulära ceremonier jag -och jag tror många med mig-någonsin bevittnat och för en stund fick det litterära intresset stå lite å sidan.

Och Cathy Freemans ande svävade återkommande över spelen, denna märkliga idrottskvinna som tog sin uppgift på så stort allvar att det dröjde flera minuter efter avslutat guldlopp på 400 m innan hennes stenansikte löstes upp i ohöljd glädjeyttring. Den markerade att landets ursprungsbefolkning aborginerna, som hon tillhör, äntligen är på väg att bli fullvärdiga medborgare i Australien. Så nu ska väl till och med självaste presidenten våga framföra en ursäkt för begångna historiska oförrätter. Se där vad en olympiad kan åstadkomma, även om själva tävlingen om att få bli arrangör solkades av en del fläckar under resans gång.

Men när sedan olympiaden väl satte fart var allt sådant glömt och invigningen gjorde naturligtvis sitt till. Om det nu var den sista invigningsceremonin av det här slaget vi bevittnade må väl vara osagt, men det är svårt att tänka sig några kvalificerade efterföljare.

Självklart har väl också de svenska framgångarna medverkat till att göra Sidney-OS så minnesvärt. Där ett par "okända" skyttar inledningsvis såg till att återskapa tilltron till svensk idrott. För nog kraxade olyckskorparna rätt högljutt innan tävlingarna kom igång. Fast nu kan de gräva ned sitt missund till halskotorna.

Så svensk idrottsrörelse kan stolt börja se sig själv i spegeln igen även fast en del tidigare affischnamn försvann och ersattes av nya. Mikael Ljungberg kanske undantagen. Hans brottarguld var det första svenska sedan Helsingfors-OS 1952, tänka sig, och mot den bakgrunden är till och med Ivar Sjölins silvermedalj i fjädervikt från 1948 i London en minnesvärd bragd att åter dra fram i rampljuset.

Men det här med brottning är onekligen lite knepigt, domsluten inte minst. Såväl i Mikke Ljungbergs fall som gamle legenden Karelins handlade det om missade grepp, inte om skicklighet i själva brottandet.

Alexander Karelin var inte den ende favoriten som föll igenom, det ödet drabbade många som förhandssnacket redan gjort till vinnare. Och det är väl därför som ett OS fortfarande lockar. Det är där "allt kan hända". Sedan må det bli hur mycket framgångar som helt i världscuper och idrottsgalor. Det som räknas är när allt står på spel i en OS-final. Då kan vi i publiken glädjas med vinnarna och fälla tårar i sympati med förlorarna.

Så nog blir det olympiader i framtiden också. Fast kanske med lite färre dopade deltagare i och med arrangörerna i Sidney höll någorlunda det här problemet stången och satte därmed riktmärken för framtiden. Fortsätt så!

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.