Förlåt att jag tagit till ett litet kraftord i rubriken men jag blir så upprörd när skatan, en av mina verkliga favoritfåglar, i ord får klä vad man brukar kalla för "trassliga fruntimmer". För visst är det väl så lite trassliga fruntimmer brukar omnämnas: "Jävla skata". Om trassliga fruntimmer borde man egentligen tycka synd, dom rår väl inte för att de hamnat i en situation som någon illvillig man -troligen- betecknat som skataktig.

Skator kan ju annars vara tjuvaktiga, listiga, beräknande, skränande men framför allt väldigt ljuvliga svartvita varelser, individualister som få. Men fruntimmersaktiga? Icke!

Skränande skator hade jag ett stort horn i sidan till en gång i tiden. Ett skat-par hade nämligen valt att bygga sitt bo precis utanför mitt sovrumsfönster och deras förehavanden omgicks precis inte av tystnad. Tvärtom. Det var ett liv och ett kiv oftast, inte minst när grannkatten strök förbi.

Egentligen borde jag skaffat hörselproppar men de som fanns på den tiden var inte alls lika skonsamma mot huden som dagens. Antingen gick det inte att sova på grund av propp-skavet, eller också höll skatorna mig vaken genom sin dissionans-konsert. Efter någon vecka tröttnade jag och bestämde mig för att riva skatboet och på så sätt bli kvitt oväsendet.

Men att riva ett skatbo låter sig inte göra i en handvändning. Alla grenar de dragit samman efter ett sinnrikt välja/vraka-koncept höll ihop som en starflock inför höstuppbrottet. Så mina ansträngningar till trots blev skatboet inte mer än halvrivet. Men med det skulle väl ändå problemet vara ur världen. Trodde jag. Efter bara några dar hade de rackarna samlat kvistar på nytt och reparerat förödelsen.

Jag rev ännu en gång och fåglarna reparerade till fullvärdigt bo på nytt. Då gav jag upp och vände fot helt och hållet. Började noga betrakta dessa mina bevingade övermän. Och bestämde mig för att ge skatorna segern. Och mig själv dålig sinnesro. För jag hade ju gjort våld på naturen och det ska man väl ändå inte kunna göra ostraffat?

Så sedan dess har skatorna blivit mina favoritfåglar. Och att de kan tillhöra släktet kråkfåglar tycks mig lite märkligt, de borde bara en art helt för sig i stället, är en slutsats jag drar efter nu många års ingående skatstudier.

Häromdan hade jag förmånen att få detaljstudera en skata på bara några meters håll. Hon hade satt sig en prydnads-enbuske just utanför det köksfönster varifrån jag betraktade världen under en resa till Bokmässan i Göteborg helt nyligen. Det var inte bär hon var på jakt efter, ty bär fanns i riklig mängd på en närbelägen häck och i ett stort oxelträd. Nej, hennes idoga verksamhet måste ha handlat om insekter av något slag, små spindlar kanske. Hon tog spjärn med fötterna och böjde hindrande grenar åt sidan för att bättre komma längre in i busken med sitt näbb utan att komma i kontakt med enens vassa taggar. Och så tog hon sig ett skrovmål långt inne i busken där det uppenbarligen fanns en hel insekts/spindelkoloni. Och fortsatte sedan på samma sätt uppifrån och ned på den här rätt stora enen.

Inte lät den skatan irriterat tjattrande. I stället kurrande med mängder av läten hopsnörpta med varandra, alla i vackraste dur.

Ta gärna en titt på skatan lite mer ingående nästa gång hon sätter sig i ditt grannskap. Jag lovar att du ska få se en verkligt särpräglad fågel med vackert glänsande fjäderdräkt. Och så långt ifrån begreppet "jävla skata" som tänkas kan.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.