Bollen har inte gått riktigt rätt väg för de unga fotbollsspelarna i Hällekis kan man konstatera efter ett studium av resultaten från sommarens omgångar för P14, P10 och P9 i HIF:s ungdomssektion. 14 baklängesmål i två matcher, 13 i en, 11 i en och 10 i en skulle väl ta musten ur de flesta, särskilt som motståndarnas målvakt inte behövt vittja nätet en enda gång i de här mötena. Så därför måste ju två resultat, nämligen 7-7 och 1-1 te sig som stora framgångar. Och det är naturligtvis framgångarna man måste ta sikte på när det gäller satsningarna inför framtiden. Samt gotta sig över P9:orna som häromdagen tvålade till Rackeby med 5-0!

'Det viktiga är inte att vinna, utan att delta', heter det ju i en välbekant slogan för de olympiska spelen som brakar igång på andra sidan klotet i Sidney med just fotboll (Sveriges damer mot Brasiliens). Just stora turneringar, särskilt om de resulterar i svenska framgångar, skapar stort hemmaintresse, inte minst bland ungdomarna. Så jag tror nog att såväl fotbollsungdomarna i Hällekis som deras engagerade ledare snart glömmer gångna förtret och satsar friskt på att komma igen. Genom att entusiasmeras av de förebilder som flimrar förbi i rutan samt genom att kombinera kommande fysisk uppladdning även med satsning på det mentala, då tron kan försätta berg.

Jag hade väl inte fyllt sex år när jag begåvades med min första (och enda) fotboll hemma i Blomberg. Mina föräldrar tänkte sig väl förmodligen inte mig som blivande stjärna på Eolsborg i Källby IF, utan fotbollen var väl mer att betrakta som något jag kunde springa benen trötta efter.

Fast det dröjde innan det kom så långt. Först skulle gummiblåsan pressas in i det trånga lädret. Sedan skulle nippeln på pumpen sättas på plats och blåsan fyllas med luft, något som tog väldigt lång tid. Och slutligen skulle bollen snöras med hjälp av ett krokigt redskap som bara trilskades.

Men till sist kunde jag stolt springa ut och uppför vår backe till en liten gräsplätt med bollen i ett fast grepp under armen. Vad skulle jag göra se´n då? Jo, förstås. Sparka bollen högt upp i luften för att se var den hamnade.

Nä. Jag träffade inte. Bollen blev liggande på marken. Men ett vanligt skott då? Jo, det blev en halvträff och bollen rullade försmädligt några meter åt sidan. Detta var min fotbollskarriär i stora drag. För ryktet hade gått. "Får vi låna böllen", var återkommande frågor från traktens kamrater efter den dagen. Viss fick de "låna böllen". Och visst fick jag väl vara med på ett hörn, allra längst ut. Och någon gång kanske jag till och med träffade, men passningen gick visst till någon av motståndarna. Så Källby IF fick se sig om efter andra fotbollstalanger än undertecknad. Några av kamraterna som "lånade böllen" blev i alla fall lokala affischnamn lite längre fram i livet.

Men jag har in alla fall varit klasskamrat med två fotbollsspelare av div. 2-klass och jag upplevde det historiska mötet mellan Tyskland och Sverige live på Nya Ullevi 1958 när Kurre Hamrin gjorde sin fantastiska rush över den tyska planhalvan och fastställde segerresultatet 3-2. Och en och annan minnesvärd stormatch på tv har ju onekligen etsat sig fast på näthinnan, senast Frankrikes osannolika upphämtning i EM-finalen mot Italien på övertid nu i somras.

Och det är klart. Hade jag tränat, kunnat bygga upp mig både fysiskt och mentalt, så hade jag kanske kommit lite längre än till den lilla gräsplanen i Blomberg. Vem, vet. Jag hade kanske platsat i P14-laget i Hällekis, om det funnits något sådant då, på den tiden.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.