På ett år har jag hunnit avancera från besvärlig advokatbyråklient via restauranggäst (lite i bakgrunden) till privatpolis med uppdrag att föra Hugos styvpappa Ragnar till rättvisan. Det handlar än en gång om mina statistuppdrag i TV4-såpan Nya Tider som jag inte riktigt lyckas slita mig från. Lite har jag alltså avancerat på den här speciella berömmelsens himmel.

Dessutom jag hunnit med att vara flygpassagerare i en reklamfilm för Comviqs kontantkort i Felix H:s tappning samt en av många i en torgpublik när en glad mångubbeliknande figur jagar fibrerna ur vår slocknade häckstjärna Ludmilla E. för hennes huvudsponsor Axa havregryn. Fast i det här fallet gällde det reklam för müsli.

Nej, det handlar inte om en plötsligt påkommen exhibitionism. Inte heller om pengar eftersom honoraren är blygsamma. Fast kaffe och lunch ingår förstås. Och reklamuppdragen betalas faktiskt lite bättre, måste jag i sanningens namn erkänna.

I stället är det något annat som drar, något jag inte riktigt lyckats göra klart för mig själv än. Jag har verkligen inga skådespelardrömmar och inte siktar jag efter berömmelse heller. Men man träffar en väldans massa trevliga människor som ofta kanske är lite udda av sig och som gör sig mycket omak för att en liten stund fastna på film (eller vad det nu är) som i en framtid kommer att flimra förbi i TV eller rulla före filmen på en biograf.

Kanske är det miljön i sig. Med olika produktionsteam som består av duktiga, målmedvetna unga människor som utstrålar energi och omtanke på en gång. Och som på inget sätt sätter sig på några höga hästar utan som vill göra ett bra hantverk, helt enkelt. Pang, pang, pang. För undan går det. 20-25 scener per dag producerar den här fabriken, allt för att roa eller oroa.

Bland statistkollegorna finns alla åldrar och en mängd olika yrkeskategorier representerade. Unga människor som pluggar hoppar in en eller ett par dar i veckan för att dryga ut studiemedlen. Eller pensionärer upp mot de 80, som nog har sitt på det torra men som ändå vill öka på vardagsglansen lite.

Ett äldre par jag mötte på ett reklamfilmsuppdrag kunde räkna alla de kända svenska regissörerna som sina vänner genom de uppdrag som statister de haft under åren. Av vilka en del varit väldigt krävande, andra djupt mänskliga. Men film har det blivit. Eller TV-såpor. Eller reklamsnuttar.

Och det är väl detta det hela handlar om, att få vara lite delaktig i att sätta upp den spegel mot världen som ge oss ett och annat halmstrå för den fortsatta vandringen genom livet.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.