Varje semester måste självklart bjuda sina besvär, annars är det antagligen ingen riktig semester. Och någon formel för hur en perfekt önskesemester ser ut torde inte existera. Därför är det bara att med ett visst knorrande acceptera de förtretligheter som semesterperioden bär i sitt sköte.

Den här sommaren drog vi i väg till det östra grannlandet, dels bl a på grund av en inbjudan till en större festlighet, dels för att trotjänaren Ursula (Volvo 240 DL årgång-86) skulle få lite omväxling till vardagens kortsträcke-diet.

Det var inte Ursula som blev den här semesterns bekymmer, nej hon spann som en katt trots sina snart 29.000 mil. I stället blev det en annan farkost, en av dessa jättefärjor som beseglar Östersjön under numera lite oklart ägarskap.

När bara en liten avslutande fjutt av 180-milaresan återstod att tillryggalägga till färjeläget i Åbo kom beskedet i mobilen från vår finske värd tidigare i veckan: "Ni har väl hört att Silja Europa fått propellerhaveri och ställt in sina turer på obestämd tid".

Nej, det hade vi inte hört, semesterresans sista färd-dag ägnades åt helt andra saker som vi bedömde som viktigare än att försöka ratta in en skrapande svenskspråkig bilradiokanal när vi fortfarande var långt från svenskbygderna i sydvästra Finland. Men att det var just Silja Europa vi skulle återvända med denna torsdagskväll, det stod klart och tydligt på våra resedokument som vi i tron av att vara förutseende skaffat redan i april. Det gick väldigt sakta undan för undan upp för oss att allt detta besvär plötsligt varit helt förgäves.

Naturligtvis var det snällt att ringa och meddela. För just då när beskedet kom återstod det fortfarande tre timmar till tidtabellsenlig avsegling mot Stockholm. Så vi fick lite tid att smälta budskapet. Liksom att svära några saftiga eder och kanske också kasta lite saker omkring oss, jag minns inte riktigt hur vi reagerade i den där stunden om jag ska vara helt ärlig.

Det hade i alla fall meddelats i radion att vi strandsatta resenärer - så där 2.500 pax -skulle kunna ringa ett finskt 020-nummer för att få praktiska besked. Det visade sig dock snart vara chanslöst att offra tid på att stå i telefonkö eftersom ett av de mest akuta problem vi ställdes inför var att försöka få iväg en av oss i rese-trion till en X2000-avgång från Stockholm 18 timmar från nu. Flyg skulle naturligtvis kunna vara ett alternativ, men hur få plats på redan fullbokade plan?

Vi fick i alla fall en telefonkontakt. Men beskedet var inte särskilt uppmuntrande. Nästa möjliga bilplats på något av rederiets färjor låg fem dagar fram i tiden, uppe i Vasa på linjen till Umeå med så där en 150 extra mil att köra.

Av någon anledning beslutade vi oss för att ta oss till Åbo, vår tilltänka avfärdshamn. Varifrån ju både Vikingbåtar och Sea Wind seglar mot Sverige. Kanske, kanske kunde det finnas en möjlighet att i varje fall ombord vår resenär som måste med tåget.

Jo, för att göra sagan kort. Medresenären lyckades komma med Viking Isabella mot Stockholm precis när landgången skulle börja dras in. Och själva fick vi rådet att ställa oss i bilväntekö till Viking Rosella som en och en halv timma senare skulle iväg mot Kapellskär i Norrtäljetrakten.

Och det blev faktiskt lyckligt slut. Vi lyckades få ombord Ursula som sista bil. Att vi sedan själva måste tillbringa natten på för ändamålet tämligen obekväma stolar i färjans café fick vi kanske stå ut med.

Silja har dessutom lovat ersätta oss för uppkomna merkostnader. Om det nu blivit några sådana. Kanske borde vi tagit in på lyxhotell i Åbo och gjort den där omvägen via Vasa-Umeå. Men då hade vi kanske i stället hamnat i Norrlandsregnet med risk för bortspolade vägar eller annat elände.

Så gjort är gjort. Ursula står i sitt garage och fjorton dagars smutstvätt är redan åtgärdade, hopvikta och lagda på plats.

RIST

PS. Ytterligare semesterbesvär, dock av lite mindre dignitet, funderar jag på att återkomma med nästa vecka. DS

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.