««  Tillbaka till ettan     ««  Till nyhetsarkivet     ««  Tillbaka till Rist arkiv  

vecka 29 - 2000
Fin stund på jorden

Det är inte alla barn förunnat att döpas med en vacker sommarhimmel som tak på en så naturskön plats som vid obelisken på Lanthöjden vid Göta kanals högsta punkt (ca 100 m ö h) mellan sjön Viken och Wassbackens campingplats. Men den här ynnesten förärades barnbarnet Pontus lördagen den 15 juli i en finstämd familjehögtid med tillslutning inte bara av de närmaste anförvanterna utan även av tillresta kompisar med barn mellan sådär fyra och elva år.

Lanthöjden är en liten ö och obelisken är ingen efterapning av någon egyptisk förebild utan rätt och slätt ett stilrent stycke uthugget gråberg som möjligen kan skymtas av de kanalfarare som känner till obeliskens faktiska belägenhet. Att den placerades just där berodde på diverse svårigheter att spränga kanalfåran i ett svårforcerat parti som tog hela sju år att ta sig igenom. Möjligen var obelisken ett monument över all svett och möda för att fullborda Sveriges blå band men uppenbarligen hann den komma på plats innan ytterligare en kanalsprängning krävdes för att åstadkomma den slutliga sträckning kanalen har än i dag. Och då hamnade obelisken lite vid sidan av.

Att ta sig dit landvägen sker via avtagsväg vid Wassbacken och p-plats finns efter ett par kilometer. Därifrån tar man sig till fots via en stig och en liten bro till den högsta kanalpunkten som pryds av obelisken, kanske tre meter hög. Det är väldigt pastoralt.

Den här dagen medfördes stolar, filtar, kaffe, läsk, härliga baguetter, hembakt i form av bullar och kakor samt ett par prinsesstårtor. Samt förstås det allra viktigaste; ett litet bord, linneduk, linneservett, en kristallskål och d:o karaff. Dopvattnet i form av vanligt kranvatten (åderns ursprung sägs vara belägen ända uppe i Bergslagen, faktiskt) fanns med i en tillbringare. Göta Kanalvattnet var ursprungligen tilltänkt för det här syftet men var för dagen gulbrunt efter allt regnande de senaste dagarna och därmed diskvalificerat.

Lille Pontus var iklädd en nystickad vit dopklänning med blåa sidenband förfärdigad av sin farmor. Han vilade tryggt i sin mammas famn från sin upphöjda plats vid obelisken och såg ut över den lilla skaran dopgäster. Pappan och de båda småflicksaktiga halvsystrarna stod tätt intill uppfyllda av stundens allvar. Tillrest officiant var Pontus mammas konfirmationspräst från Odensåker och han stod nu beredd att förrätta sitt ämbetes allra första friluftsdop. Dock, anförtrodde han efteråt, hade han vana från lite annorlunda förrättningar i och med att han vigt ett par som final-final på en nyårsrevy, en gång i tiden, precis före tolvslaget.

Nå, nu snabbt tillbaka till vår egen högtidlighet. Alla hotande regnmoln hade skingrats och solen trängde tidvis fram. Det blåste en ljummen vind och det var så lagom skönt och fridfullt man någonsin kunde önska.

Prästen som var en klok och förståndig karl hade valt två psalmer att inrama akten, psalmer som han trodde var och en kunde utantill - I denna ljuva sommartid och Tryggarekan. Och visst sjöng vi med och lite tårades nog ett och annat öga. Pontus pappa fick i uppdrag att hälla dopvattet från karaffen till dopskålen, prästen lyfte Pontus i sin famn och lät honom "undfå den nya födelsens bad till evigt liv" genom att tre gånger låta dopvattnet rinna över den lilla mörkhåriga hjässan för att slutligen torka torrt med servetten. Inte den minsta lilla protest från huvudpersonens sida. Och snart var den korta akten över, vederbörligen videofilmad av morbror Ulf och fotograferad av en lång rad kameraförsedda dopgäster.

Till sist lite avslappad gemenskap i grönskan med kaffe, läsk och tilltugg. Barnen stojade och kastade en och annan sten i kanalen, de vuxna pratade om livets glädjeämnen och förtretligheter och till sist fick Pontus en rad presenter i form av gåvor avsedda att trygga även hans ekonomiska framtid och närmaste år, dvs allehanda bestick, muggar och fat och en hel del andra nyttigheter.

Så kan det alltså gå till sommaren 2000 i en fin bit av den svenska naturen ett drygt halvår efter den svenska kyrkans skiljande från staten.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.

 

 

 

 

 

  hällekiskuriren.nu - Lokaltidning för Hällekis och Kinnekullebygden -