Talet ett-tusen (1000) innehåller stora mått av magi, det har inte minst svenska kyrkans aktuella firande i Husaby visat. Uppslutningen är stor både lokalt och på riksplanet och även om man anar lite pr-tänkande när kyrkan håller på att anpassa sig till sin nya kostym utan statlig medverkan, så har det skapats lite av ringar på vattnet-effekt som helt säker kommer att vara märkbara åtskilliga år framåt. Med hjälp av Jan Guillou och mängder av entusiaster.

Men som till och med biskopen själv påpekat, här i trakterna har det här med Källan och Olof Skötkonung inte ansetts som särskilt märkvärdig. Det är bara något som alltid funnits och som varit gammalt och invant. Liksom Biskopsborgen.

Min pappa var född i Husaby i ett torp som stod på den tomt där Husaby ålderdomshem senare kom att byggas. Och eftersom min mamma var ålderdomshemsföreståndarinna innan mina föräldrar gifte sig så var Husaby ett givet utflyktsmål från mitt barndomshem på Blomberg. Det var inte särskilt lång promenadväg via Gum. Dels skulle mina farföräldrars grav skötas om med jämna mellanrum och dels skulle vi hälsa på hos tant Ester som var föreståndare på ålderdomshemmet. Och där fanns också tant Ellen från Blomberg, som blivit förlamad i vuxen ålder och inte kunde vårdas hemma längre och därför fått en fristad här på hemmet, trots att hon hade långt kvar till pensionsåldern. Jag har bestämt för mig att min mamma hade ett finger med inför beslutet om detta.

Husaby kyrka var naturligtvis en mäktig skapelse som vaktades av en uppsättning åldriga stenar utanför entrén. För att nu inte tala om Biskopsstolen som var bygdens stora sevärdhet. Det var med lite av skräckblandad förtjusning man trädde in i kyrkan. Jag hade väl försökt stava mig igenom en gammal skrift från slutet av 1800-talet om kyrkans historia men språket var inte precis tillrättalagt för en 8-åring så det mesta förblev "rena grekiskan". Men att det var något speciellt med kyrkan, det förstod jag. Och så var det var apostlarna, de där figurerna uppe vid fönstren. Apostlar fanns ju också i Råbäcks trädgård, ett annat av barndomens utflyktsmål. Till vilka man mestadels kom på den tiden genom att ta apostlahästarna i anspråk. Så småningom lyckades jag också lär mig namnen på de här apostlarna. Men han Ansgar, Nordens apostel, fanns inte med bland figurerna inne i kyrkan, vad jag minns.

S:t Sigfrids källa var förstås obligatorisk att besöka när man ändå var i Husaby. Naturligtvis skulle man ta en slurk av vattnet från källan, försöka läsa vad som stod inristat på minnesstenarna och de tavlor som påminde om kungliga besök vid källan. Men bäst av allt var ändå glasskiosken. Där köpte jag den första glasspinne jag någonsin smakat. Rund, med papper omkring, lite isig först innan vaniljsmaken trängde igenom allt det kalla.

Men speciellt märkvärdigt blev det här inte med tiden. Däremot har vanan att avlägga ett besök vid mina farföräldrarnas grav blivit en årlig tradition. Häromåret hade till och med gravstenen snyggats upp och det stod tydligt att läsa att här vilade torparen Jan Petter Apelqvist och hans hustru Maja-Greta. Men när jag senast var där i fjol under "morfarsresan" tillsammans med de tre vuxna barnbarnen, hade mossa och lavar börjat återta mark och texten var åter svårläst.

Och i det gamla ålderdomshemmet ljuder numera slagen från hammare och städ, läser jag i ti´ninga. För att skapa bestående minnen från en bygd, gammal som gatan, och mycket mycket, mycket äldre än ett-tusen(1000) år.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.