vecka 23 - 2000
 |
| Rolf Apelqvist |
Socker i botten
Med lite socker i botten så går medicinen ner, sjöng redan Julie Andrews på sin tid som Mary Poppins. Och inte bara medicin. Havregrynsgröt krävde åtskilliga lager strösocker eller äpplemos för att inte växa i munnen och bli helt omöjlig att svälja när Rist var ett litet barn.
Uppfostringsmetoderna förr må ha kallats barska men så småningom gick det i alla fall att både få ned gröten och svälja medicinen. För mig och jag antar också för alla andra barn.
Hostmedicin gick väl an. Den smakade lite lakrits och hade inhandlats på apoteket Lejonet som då låg mitt emot Särnmarkspumpen och längs "älva" inne i stan. Inköpet på apoteket hade föregåtts av ett besök hos doktor Kjellin som hade i mottagning i samma storstilade byggnad vid Nya Stadens Torg. Där fanns också en tandläkare, en som föregick Nyqvist och Nylén och han fick äran att premiärborra i en av mina tänder redan innan jag fyllt 6. Borren var av en sådan där saktgående typ som långsamt och med möda fräste upp det utrymme som behövdes för fyllningen. Borrljudet hade hörts redan ute i väntrummet, ett dystert utrymme utan fönster och upplyst av en ensam taklampa och möblerat med lädersitsförsedda obekväma stolar. Det var mycket fjärilar i magen innan jag med hårt grepp i mammas hand vågade mig in i mottagningen där den bistre tandläkaren iklädd vit rock beordrade mig ned i stolen för att han skulle kunna utföra sitt i mitt tycke tarvliga värv.
Nåja, gråten bedarrade. Men några år senare när de polyper i näsan som ansågs skyldiga till alla mina vår- och höstförkylningar skulle opereras bort, fick jag sitta som i skruvstäd i mammas knä. Jag höll om mig själv och mamma höll i sin tur fast mina händer. Den där känslan av att inte kunna fly bort eller vrida mig ur greppet när doktorn satte en tygtrasa över min näsa och började droppa på eter för att jag skulle somna inför operationen, den var rent klaustrofisk. Kanske är det sådana minnen som gör att jag än i dag fasar för en hissfärd ... måtte den inte stanna, jag vet inte hur jag skulle klara av paniken då. Av att sitta fast och inte komma någon vart.
Solesan däremot var lika gott som det lät. Det var en vitaminberikad dryck med smak av nyponsoppa som skulle stärka ett klent barn. Liksom järnmedicin och kalktabletter. Om det gjorde någon nytta eller inte har jag svårt att bedöma men med de här medikamenterna debuterade jag i alla fall på pillerätarområdet.
Fast drogberoendet kom av sig. Det är först nu på ålderns höst jag måste sätta i mig ett par dagliga tabletter på uppmaning av min doktor som inte heter vare sig Kjellin eller Larsson utan har ett svåruttalat utländskt namn. Men tabletterna är små och behändiga och något socker behövs verkligen inte för att få ned dom.
RIST
PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet".
Skicka till ramky@telia.com DS.
