vecka 22 - 2000
 |
| Rolf Apelqvist |
Springa i berget
"Berglaufen" inbjöds jag och ytterligare några Lidköpingsbor att delta i när vi som medlemmar i International Friendship Leauge (IFL) besökte den lilla idyllen Wolfach i sydtyska Schwarzwald i mitten på 50-talet. Schwarzwald består av branta skogklädda berg och däremellan prunkande dalar med lilleputt-städer i mängd.
"Berglaufen" var fritidssysselsättningen framför andra. Varje medlem i våra värdfamiljer från 4-5 år och uppåt gick alla omkring i präktiga vandrarskor för att när anan föll på "springa upp i berget" ett par timmar eller så som avkoppling.
Vi besökare hade kanske inte räknat med de här strapatserna och hade på sin höjd ett par gymnasikskor av den där gamla blåa modellen med i bagaget. Men det fick duga om vi nu ville umgås och lära oss mer om de här trakterna. Ta seden dit vi kommit var ett måste.
Slätmark var en verklig bristvara på de här vandringsturerna uppför branterna. Men belöningen kom efter någon timmas "bergs-springande" när de jättelika granarna plötsligt "tog slut" och en stor blomsteräng bredde ut sig . Och i ändan på ängen låg en av dessa karakteristiska stora bondgårdar med tak brutna i minst tre vinklar. Åt andra håller fanns den mest hänförande utsikt över bergen i grannskapet. Där tog vi rast, beundrade utsikten och smakade på matsäcken som i huvudsak var grundad på grovt, tyskt surbröd som i vanliga fall var näst intill oätligt men som nu smakade himmelskt gott. Och vägen tillbaks ned till Wolfach blev rena barnleken.
Jag kom att tänka på det här när jag först läste om högaktuella nattvandringen Kinnekulleknallen. Här är ju lika brant som i Schwarzwald och höjden på granarna står knappast sina sydtyska motsvarigheter efter. Och upplevelsemässigt slår vårt hemmaevenemang mycket annat med hästlängder. Så säkert kan det här växa till något stort i framtiden.
Ett illuminerat Stenbrott med körsång är bara en av kulturupplevelserna längs vandringen och för lite tankarna till Dalhalla utanför Rättvik där entusiaster lyckats förvandla ett nedlagt kalkbrott till ett musikaliskt dragplåster av rang på mindre än tio år. Så vem vet vad som så småningom kan komma ut av Kinnekulleknallen och de trakter våra "berg-springare" tar sig runt. Det nya gäng som ska se till att utveckla turismen på och runt vårt berg har här en självklar ingrediens i sitt framtida upplevelsepaket.
"Håll stövlarna leriga" har ju Fältbiologerna som slagord. "På med vandrarskorna" får vi väl säga här i Kinnekullebackarna.
RIST
PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet".
Skicka till ramky@telia.com DS.
