vecka 14 - 2000
 |
| Rolf Apelqvist |
Glödvandrar-kungen
Jag har träffat svenske mästaren i glödvandring. Per heter denne svenske kung på området. Jag i alla fall övertygad om att han är det, efter att nyligen sett honom i full aktion.
Att gå över en 4-5 meter lång sträcka av glödande kol är naturligtvis ett mandoms- eller kvinndomsprov av högsta rang. I varje fall är det en utmaning jag inte tror att alltför många skulle våga antaga. Men kung Per lyckades i alla fall övertyga runt 50 av den 65 personer stora gruppen jag ingick i att för sig själva bevisa att det omöjliga ibland faktiskt kan vara möjligt.
Per är egentligen skiduthyrare på en av de mellansvenska skidorterna. Där hjälper han till vardags villrådiga turister att välja rätt utrustning för utförs- eller längdåkning. Och vem Per är tar man verkligen inte miste på. Han har rastaflätor, bär bakvänd keps och ser så där genomtrevlig ut som bara en glödgångar-kung kan.
Eftersom snötillgången på Kinnekulle inte varit mer än si så där i år valde jag därför den här mellansvenska skidorten för ett veckoslut, bara för att få se lite solgnistrande snö, när nu ett erbjudande kom som en liten skänk från ovan. Jag drygar nämligen ut pensionen som testledare på ett utbildningsföretag två dagar i veckan och bjöds av det skälet in till företagets årliga kick-offresa för att även jag skulle få del av de nya tankar som håller på att sjösättas.
Eftersom människan är lite trög av naturen kan det ibland krävas lite speciella knep för få till stånd en kursändring i ett företag. Så denna kloka företagsledning, som hade upparbetade kanaler till skiduthyraren och glödvandrarspecialisten Per, bjöd på en rejäl överraskning visade det sig, när det på första dagens kväll annonserades en uteaktivitet i oömma kläder.
Bakom en snödriva stod Per i sin bakvända keps och rastaflätor med en hel hög färdigkluvna stockar för att bygga brasa av. Han delade snabbt ut uppgifterna som bestod i att bygga upp ett bål med stockarna placerade på ett speciellt sätt. Mellan stockarna skulle tidningspapper stoppas in i varje hålighet. Slutligen tog Per fram en fotogendunk han hade haft gömd nånstans. Och tände på.
När lågorna hunnit börja flamma stolt och högt tog han till orda och berättade vad som egentligen skulle hända. För fram tills nu hade inte ett knyst hörts om vad som faktiskt väntade vår grupp. Inte handlade det om att stå och beundra en vacker stockeldsbrasa i ett mellansvenskt skogslandskap inte.
Per började berätta lite utdrag ur sitt brokiga liv. Att han alltid lockats av utmaningar och att försöka bevisa för sig själv att det faktiskt går att genomföra saker man aldrig i sin vildaste fantasi trott vara möjligt. Som att gå barfota över glödande kol t ex. Eller klättra på lodräta bergsväggar med ett minimum av hjälpmedel och ändå ta sig upp till toppen. Men nu gällde det alltså glödande kol.
Per byggde bit för bit upp inre bilder för var och en som lite halvt fascinerad, halvt förskräckt stod och tittade in i brasan. Första gången han själv befunnit sig i samma situation som vi nu gjorde, var för många år sedan någonstans på andra sidan jordklotet bland en befolkningsgrupp som var lite åt woodo-hållet. Där glödvandringar var stående inslag i vissa festligheter där det underförstått också fanns en hel del bedövande droger inblandade som gjorde individerna lättmanövrerade.
Men här var det en grupp "vanliga människor" som kommit direkt från sitt hårda yrkesliv och nu ställdes inför uppgiften att genomgå en mental förändring på spiknykter kaluv.
Per berättade om hur en glödvandring egentligen går till. Alla obrunna stockar plockas bort så det till slut bara återstår en jämn matta av glöd. Där temperaturen kanske är så där 700 grader. Var och en fattar sitt beslut helt individuellt. "Visst ska jag gå". "Nej, jag törs inte"."Är jag verkligen så feg". "Vad ska jag egentligen bevisa för mig själv".
Men att välja att inte gå, betyder inte att man är en sämre människa för det, menade Per. Och den som inte går ska respekteras för det, hans eller hennes beslut är helt och hållet en privat ensak.
De flesta beslutar sig inte förrän precis innan glödvandringen ska äga rum. Man kan börja promenera med armarna utsträckta åt sidan och be ett par kamrater få vid sidan av för att ta fatt i en arm om det skulle behövas. Och man ska gå med blicken rakt fram, utan strumpor på fötterna, uppkavlade byxben och gärna med tårna något uppåt för att undvika att det kommer in glöd mellan tårna.
Det tog ungefär en timma innan brasan brunnit ned så långt att glödmattan var som den skulle. Per och hans assistent krattade bort alltför stora glödbitar. Alla var knäpp tysta. Per tog av sig skor och strumpor, kavlade upp byxorna och klev rakt in i glödhögen. Där stod han och stampade en stund för att platta till glödbädden ytterligare. Ett lite förundrat sus gick genom vår grupp. Så började de allra flesta ta av sig skor och strumpor, en efter en och rätt vad det var hade de gjort sitt livs första glödvandring och därmed för sig själva bevisat att det omöjliga faktiskt är genomförbart. Hur det hela nu egentligen gick till?
Förmodligen kan glödvandringar användas även i andra sammanhang än när det gäller att peppa upp en arbetsgrupp inför nya, stora uppgifter. Kanske turistiskt? Och varför inte också på Kinnekulle någonstans? Jag vidarebefordrar gärna allvarligt syftande frågor om hur man knyter kontakt mer glödvandrarkungen Per. Det kan nog ligga lite business också i en sådan här grej, om det görs efter rätt koncept.
PS. Om jag själv gick över glöden? Nä, det svaret håller jag allt för mig själv.
RIST
PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet".
Skicka till ramky@telia.com DS.
