vecka 09 - 2000 Rolf Apelqvist Ögonblicks verk "Det är ett ögonblicks verk", sa alltid min gamla mamma när hon försökte förklara för mig hur en jämn vardagslunk plötsligt kunde förvandlas till ett inferno. Jag har förrän nu inte riktigt förstått den djupa sanningen i det här uttrycket. Ögonblicks verk. Inte heller har jag begripit mig på varför gamla bilar ibland beter sig lite egensinnigt av och till. Av alla de fyrhjula fortskaffningsmedel jag haft under åren är det bara något enstaka exemplar som uppfört sig oklanderligt. Men de flesta har då och då visat upp sitt alla sämsta humör och stundtals vägrat starta, helt enkelt. Deras uppfattning om när jag haft förflyttningsbehov har med andra ord inte riktigt stämt överens med mina egna önskemål. Som med gamla Ursula för någon vecka sedan. Ja, hon heter Ursula efter en stor begivenhet i hennes liv eftersom det var på Ursuladagen hon som relativt ny i familjen för några år sedan fick sin första stortvätt och upp-putsning. -Hon ser ut som en riktigt Ursula, sa Anne som vi hyrt in som skönhetsarbetare. Och se´n dess har vår gamla 240-skönhet gått under det här namnet. Jag ska verkligen inte klaga på hennes villighet. Hon har tagit oss vida omkring utan knot i snart fem år. Hon har befarit den inte alltid så underlagsvänliga "nedre vägen" mellan Hällekis och Blomberg, hon har tålmodigt tagit sig igenom en tvåtimmarskö på autobahn strax före Hamburg, hon har delat vår förtjusning över utsikten mot den vackra Moseldalen och hon har så när tagit en runda på Nurburgring och även varit ute och nosat på den sistnämndas svenska motsvarighet, alltså Kinnekulle Ring. För att inte tala om de milsvida rakorna långt norrut i finska Karelen. Snällt och tåligt har hon mestadels spunnit som en katt. Men den här tisdagskvällen för någon vecka sedan var hon inte alls sitt rätta jag. Vägrade starta med andra ord. Hon ville hellre stå kvar i sitt garagefack än att ut och åka i snöfallet som just börjat. Jovisst, har hon sina lagstagdade vinterskor på sig, men det hjälpte inte. Hon trilskades. Då tog jag till det gamla beprövade knep som Ursulas föregångare så ofta kapitulerat för. Dvs en kort rullning med hjälp av handkraft fram till närmsta lilla utförsluta, snabbt hopp in i framsätet, in med 3:ans växel och sedan brum-brum-brum som vanligt. Men inte Ursula. Det blev "Ögonblicks Verk" i stället. Jag hade inte hunnit lite mer än att ta spjärn mot betongunderlaget, börjat sega och sträcka på vänsterbenet för att få kraft att få ut Ursula ned mot närmsta lilla lutning förrän jag kände en brännande smärta någonstans i vad-trakten. Ursula backade samtidigt av egen kraft tillbaks den decimeter jag lyckats förflytta henne. Nå, jag tog mig hem hjälpligt sedan den värsta smärtan lagt sig och linkade iväg till distriktssköterskan på vårdcentralen morgonen därpå. Men hon ville inte veta av mig utan körde in mig till doktorn som efter att ha känt och klämt berättade att troligtvis hade akilles-senan gått av. Och skickade mig vidare till det närbelägna sjukhusets akutintag för ortopedfall. Visst hade senan så när gått helt av. Och operation var oundviklig. Ögonblicks Verk. Men lång tid tillbaka, tyvärr. Ortopedläkarna sydde ihop min trasiga sena, gipsade runt skadeområdet, sjukskrev mig två månader och påbjöd minst två veckor i absolut stillhet. Därefter ska gipset tas bort och en s k ortos göra kortare förflyttningar möjliga. Men försöka knuffa igång Ursula får jag vänta med minst ett halvår. Så jag har gott om tid att fundera ut en liten hämnd för hennes räkning. Ill-moster, där! RIST PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet". Skicka till ramky@telia.com DS. Läs mer om och av Appel >>> <<< Tillbaka till första sidan