vecka 07 - 2000

Rolf Apelqvist
Nervös? Inte jag!

Skulle jag vara nervös? Yngsta dottern ringde vid 3-tiden mitt i natten och jag svarade yrvaket, förstås.

-Vi är på väg till BB nu och vattnet har gått.

Ja, vad skulle jag kunna göra åt detta oåterkalleliga faktum? Det hade ju varit på gång rätt länge. Och just detta datum var det datum barnmorskan för mycket länge sedan deklarerat som dagen för den nya världsmedborgarens ankomst. Så allt var ju helt i sin ordning.

Men skulle jag vara nervös?

Det är nu 21 år sedan drygt jag befann mig i en "blivande-morfars-situation" senast. Och den äldsta dotterns tre telningar-om jag får kalla vuxna människor så- bjöd jag på Kristi Himmelsfärdsdag i fjol på en länge planerad "morfarsresa" till Kinnekulle. Den utflykten förberedde jag riktigt ordentligt eftersom jag ville ge min medresande trio mesta möjliga information om den trakt där de genom mig har sina rötter men väldigt sällan tidigare av olika grumliga skäl aldrig riktigt fått sig berättat så där ingående om.

Dessa förberedelser blev nedtecknade och bara av en händelse hamnade jag under en surfrunda på nätet hos då tämligen nyetablerade Hällekis Kuriren och erbjöd morfars-resemanuskriptet till påseende. Redaktören var vänlig nog att publicera aktstycket och dessutom föreslå fortsättning i form av kåseribidrag - gärna om Kinnekulle- en gång i veckan. Och på den vägen är det.

Men nu måste jag nog börja fundera på ett nytt morfarsrese-manuskript. Eftersom den nye världsmedborgaren ju inte har samma referensramar som sina kusiner. På grund av sin ålder och på grund av att det nu råder helt andra tider.

Skulle jag vara nervös?

Den blivande barnafadern hade ju lovat ringa när allt var överståndet och just nu när jag skriver de här raderna har det gått sju timmar sedan yngsta dottern ringde och berättade om resan till BB och vattnet som gått.

Yngsta dottern själv ringde så där sju timmar och fem minuter senare.

-Grattis, morfar, det blev en liten Pontus.

Och i telefon hörde jag den då någon timma gamle gossens första små ljud från trakten av sin mammas mage. Härligt!

Skulle jag varit nervös?

Ja, kanske över hur jag bäst ska kunna ympa in lite Kinnekulleblod i den lille. Men det får väl ge sig med tiden för att nu ge en liten västgötaklimax åt de här radernas lite nerviga tillkomst. För så var det nog om sanningen ska fram. Även om jag ju innerst inne vet att naturen ordnar allt till det bästa.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet". Skicka till ramky@telia.com DS.