En svala gör ingen sommar och blir det lika dyster utveckling som det antyddes i texten på ett mjölkpaket i början på maj så blir det illa ställt med svalor de somrarna som ligger framför. Ladusvalans existens är nämligen hotad i takt med att jordbruken läggs ned.

Det här låter illavarslande. Svalor och somrar har varit synonyma begrepp så länge jag kan minnas och återigen är det från Blomberg jag har alla mina minnen - den här gången alltså av svalor. Vi hade ett par bon av hussvalor under tacknocken på Augustelund, mitt föräldrahem. Högst upp på vinden blev det väldigt varmt om somrarna så två vädringsfönster sattes upp på vid gavel. Och vips var svalorna där för att börja bygga inomhus.

Lika hastigt smäcktes fönstret igen och det blev till att städa bort allt fågelträck som hunnit samlas bara under några korta timmars tvärdrag. Men det bekom inte svalorna så mycket. De fortsatte sina pilsnabba utflykter för att skaffa hem mat till de nykläckta ungarna under taknocken. Varför de samtidigt försökte sig på att inreda nya bon inne på vinden är en gåta av det slag som sällan får något svar.

Hussvalan torde ha sitt på det torra ytterligare en bra tid framöver, liksom backsvalorna som bygger sina bon i just backar, precis som namnet antyder. Från Blomberg minns jag mängder av backsvalebon från Backeborg, ett passande namn i sådana här sammanhang. Annars kanske Backeborg fått sitt namn av närbelägna Gum som ju inte för så länge sedan visat sig ha gamla anor i borg-sammanhang. Backsvalorna byggde annars sina borgar som djupa tunnlar i slagghögarna efter kalkbrytningen eller i jordmassorna högst upp i någon slänt.

Ladusvalorna, vars existens nu tydligen är hotad, höll till under la´gårdstaken, precis som namnet antyder. De flesta fanns uppe på "går´n", som Blombergs säteri kallades i folkmun. Till "går´n" gick man annars inte precis i sval-ärenden utan mer för att lite i lönn kika på en och annan märr från trakten som skulle bestigas och betäckas av någon av "går´ns" frustande hingstar.

Märrarna kom ledandes i rep från småbruken i trakten med flätade svansar och manar kvällen till ära. Det var nämligen en kvällssyssla det här med betäckningar. Men ladusvalorna lät sig aldrig bekomma, de hade fullt upp att skaffa föda till gapande ungar högt uppe under la´gårdstaket allt medan märrarna fick sitt. Hur nu språngavgiften betalades, eller när det skedde, fick vi ungar aldrig reda på. Men det var väl "rättarnas" sak, eller "bokhållarns" eller någon annan av tjänstemännen på gårdskontoret. Svalorna brydde sig aldrig. De skötte bara sitt.

Tornsvalor fanns förstås också. Men de höll till i de allra högsta luftlagren och verkade aldrig ha något bo att flyga hem till. De bara irrade kring högst där uppe och lämnade ljud efter sig som om de varit jetplan från Såtenäs.

Sedermera visade det sig att tornsvalorna inte alls var svalor, inte ens släkt med dem, utseende och beteende till trots. Och nu kallas dom för tornseglare, dessa himlavalvets snabbisar.

Det är Världsnaturfonden som slagit larm om ladusvalorna. Man vill ha hjälp av svenska folket med att räkna antalet bebodda bon av ladusvalor. Vad man ska titta efter är bon som murats av klibbig jord och halm.

Kanske får du lite sval-skit i ögat om du går ut för att räkna sval-bon. Men det gör väl inte så mycket, eftersom det är en god gärning som belönas. Fågelböcker och cd-skivor med fågelläten lottas ut bland dem som sänder in uppgifter om bebodda ladusvale-bon till WWF pandaklubben, märk kuvertet "Ladusvala", Ulriksdals slott, 179 81 Solna och skicka in före den 31 augusti. Ange gårdens namn med postadress samt ditt eget namn och adress.

Ut alltså och räkna sval-bon. Gör det!

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.