Kom just på att jag legat i Lund en gång i tiden. Varje första maj firar ju Lunds studentsångare vårens ankomst med sin traditionsenliga konsert från universitetstrappan och lika traditionsenligt sänds evenemanget i TV. Och varje gång brukar jag påminnas om att jag "legat i Lund". Inte som Frithiof Nilsson Piraten, Hans Alfredsson eller andra berömda Lundastudenter, utan på ett helt annat sätt som jag lika traditionsenligt försöker förtränga.

Mina studiebedrifter har aldrig varit speciellt enastående. Om det nu berott på bristande begåvning eller ren slöhet ska jag låta vara osagt. Men det "liksom aldrig ville sig" i skolan och den förtvivlade modern rev sitt hår eller i varje fall sökte råd hos sina vänner. Någon föreslog "Spyken i Lund" vilket var en läroinrättning där även hopplösa fall som jag nog skulle lyckas klara sig igenom.

På den tiden gick jag i andra ring i gymnasiet i Lidköping och hade av någon anledning valt den teknikinriktade reallinjen eftersom där också gick några tjejer jag hade ett gott öga till. I själva verket hade den mer humanistiskt inriktade latinlinjen nog varit ett bättre val eftersom jag behärskade språk bättre än matte, fysik och kemi. Men det blev den (för mig) lite för svåra reallinjen så Spyken i Lund ryckte allt närmare.

Jag valde till sist ett tredje alternativ. Jag hoppade av studierna helt för resten av terminen eftersom Lund verkade så förfärligt avlägset och därtill låg alltför nära en akademisk verklighet jag aldrig trodde mig skulle komma att omfamnas av. Studieuppehållet skulle ägnas åt praktiskt arbete som brödbilschaufför hos Westerståhls bageri på Skaragatan, där en liten ettrig skåpbil fylld av brödbackar väntade på att bli forslade runt till Lidköpings alla butiker.

Men innan det var dags att sitta upp bakom ratten gav jag mig ut på en veckolång liftarrunda, mol allena. Liftning var ett vanligt fortskaffningsmedel då på 50-talet och jag satte upp som mål att ta mig genom tre huvudstäder på den där veckan. Vilket jag också klarade.

Men av alla städer på vägen så fastnade jag en sen kväll i just det här förkättrade Lund. Det gick varken att komma fram eller tillbaka. Inte en biljäkel stannade. Så jag traskade till fots in mot centrum tills jag såg den mäktiga domkyrkan. Och tvärs över gatan såg jag ljusskylten med texten "Polis". Dit gick jag, lite tveksamt först. Men långt i bakhuvudet låg en gammal kunskap gnagande och gjorde sig gällande. Som en sista utväg skulle en stackas liftare kanske få nattlogi hos polisen.

Jodå. Polisen i Lund hade ett par platser lediga i finkan den här kvällen. Efter att fått legitimera mig blev jag vederbörligen inskriven och "avvisiterad". Det innebar att jag gick lämna ifrån mig plånbok, skor och bälte och låstes in som vilket helgfyllo som helst.

Och morgonen därpå skrevs jag ut, återfick mina tillhörigheter och nådde Köpenhamn samma eftermiddag.

Så nog har jag "legat i Lund", alltid. Men varje första maj när jag tittar på studentsångarnas konsert från Lund i TV påminns jag om den här gamla eskapaden. Ska ränderna aldrig gå ur?

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.