Jag kommer alltid till korta mot Erik, 3,5 år, som jag har den äran att vara stödmorfar för. Förmodligen därför att han är så klipsk och jag själv sällan har motargument till hands när de som bäst skulle behövas. Eller också har den här unge mannen ett sjätte sinne för hur vuxna människor ska hanteras så de kan utnyttjas för högst egoistiska syften. Till exempel hur man ska få lov att titta på julklappsvideon om Nalle Puh hur många gånger som helst efter varandra. Videon innehåller tre Puh-avsnitt på sammanlagt 40 minuter och förra helgen lurades jag nog att köra den här kassetten minst 5-6 gånger, jag tappade snart räkningen.

Just den här helgen hade föräldrarna blivit helt barnbefriade för första gången på mycket, mycket länge. Vilket innebar att också Frida, 10 månader, kom i sällskap med Erik. Hennes pappa har nämligen hittills vägrat släppa ifrån sig den lilla dottern till sådana äventyrligheter som en vistelse hos mormor och stödmorfar över en helg kan innebära. Men förra veckoslutet kunde han äntligen slita sig från minstingen eftersom den tillställning föräldrarna var inbjudna till, var påbjuden som middag utan närvarande småttingar. Till omväxling.

Det sägs att vuxna människor för det mesta befinner sig i underläge gentemot små barn. Eftersom barnen genomskådar alla finter och knep i fråga om ärligt eller falskt uppsåt. Lille Erik är inget undantag. Han styr och ställer helt efter sitt eget huvud, antingen det nu handlar om att suga in närmast till hands varande vuxen i den lek han just hittat på, eller om det gäller att få sin vilja igenom i fråga om hur mycket eller hur lite han ska äta av ett just framdukat mellanmål.

Sin allra som mest förfinade uppvisning i konsten att testa vuxnas gränser (tålamod) gällde en kort promenad till närmsta affär för att inhandla lite nödvändiga förnödenheter. Lill-syrran hade tålmodigt låtit sig iklädas overall, stövlar, vantar, halsduk och mössa och sen var det Eriks tur. Då började han plötsligt strula. Nej, han ville då rakt inte ta på någon overall. Inga stövlar, ingen mössa, ingen halsduk, inga vantar. NEJ. När jag försökte lirka in ett av hans ben i overallen blev hans plötsligt som gelé och helt lealös. Nästa sekund ställde han sig på alla fyra med huvudet i händerna och utstrålade TROTS. Eriks mormor som är professionell inom ämnet barnomsorg hade naturligtvis sett sådana här uppträdanden till leda i sin yrkesroll och visste att i en sådan där situation hjälper det inte att ta strid. Den vuxne kommer alltid i underläge. Så hon satte Frida i sin vagn och försvann ut lämnande mig oerfarne tillsammans med det trilskande barnet.

Vi växlade inte ett ord på flera minuter och Erik behöll sin parterrställning. Jag satte mig på en stol, tog en tidning och låtsades läsa. Efter ett tag lyfte jag blicken från tidningen och försökte låtsas som jag var helt oberörd. Och minsann, knepet lyckades. Erik lyfte försiktigt på huvudet och la det på sned och tittade på mig under lugg. Och rätt som det var började han skratta. Och det var signalen till att det här upptåget var över. Sedan gick påklädningen som en dans och efter ett tag hittade vi mormor och Frida en bit utanför porten. Inte med ord lät Erik antyda vad som hänt och nu var han sitt vanliga lilla jag igen.

Men vad som hände i hans lilla hjärna får jag aldrig veta. Förmodligen handlade det om att testa. Och att visa vem som var den egentlige makthavaren. Inte var det jag inte.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.