Det börjar bli precis som det brukade vara förr, fast ändå lite annorlunda. Dock upphör "tingens ordning" aldrig att förvåna. Som det här med hur noga inrutad man är hos myndigheter som skatteförvaltning och försäkringskassa samt banker och fondbolag.

För det är först nu jag börjar upptäcka resultatet av mina bemödanden under fjolåret. Självklart borde jag fört noggrann dagbok och på nyårsaftonen satt mig ned för att summera det gångna årets plussande och minusande och redan då fått sakernas tillstånd bekräftade. Men så bra ordning på pappren har jag tyvärr inte haft.

Så i stället öppnar jag så snart brevbäraren varit här, den dagliga skörden av kuvert med en blandning av förväntan och oro. Jaha, har jag så här mycket där. Nähä, blev det inte bättre utdelning här.

Däremot är kuverten inte längre bruna utan vita med fönster, vilken antingen är en tröst för mottagaren eller ett knep från myndigheten för att ställa sig in.

Men visst märks det att vi var och en i sin koja fått den beskärda delen av den nya ekonomins rutschkana. Det hade nästan varit bättre att ha pengarna i madrassen eller på banken, där i alla fall räntan kunde räknas i några tiondels procent.

En god sak är väl ändå att det blir lite mindre att skatta för. Så extraknäck som påspädning till Folk- och ITPK-pension kanske inte resulterar i så hög ovälkommen kvarskatt till nästa år. Eftersom fond-köret väl verkar i motsatt riktning. Eller är det inte så man räknar?

Förhoppningsvis blir det lite vinst, men riktigt säker kan jag ju inte vara förrän slutskattesedeln kommer. De numera automatiserade förutsägelser som Riksskatteverket levererar befattar sig nämligen inte med individer av min typ i sin modell för skatteberäkningar. Men om, utifall, det skulle bli en och annan krona över ska jag naturligtvis återinvestera överskottet och inte sprätta iväg dem på onyttig konsumtion.

Ett projekt har jag verkligen börjat tända på. Det handlar om skidtunnlar, det allra senaste på turistfronten just nu. Folk strömmar i massor till den finska anläggning där den här idén realiserats. Det snötäckta "golvet" i den helt klimatsäkra tunneln är upplyst med dagsljuslampor för att möjliggöra åkning när som helst på dygnet, när som helst på året.

Torsby i Värmland har redan lagt sig i startgroparna och ytterligare ett antal kommuner drar också snart igång sina tunnelbyggen. Så snart kommer Sverige att vara fyllt av sådana här anläggningar.

Har man bara tillgång till en gammal nedlagd gruvgång med ett djup på några hundra meter och en bredd lagom för att rymma ett antal skidspår, är det bara att sätta igång projektet. Kringservice i form av logi- och mat är naturligtvis plustillskott. Det enda som krävs är lite ledningsdragning, för att få tunneln upplyst, parkeringsplatser och marknadsföring.

Nu behöver bara någon eldsjäl nappa på idén och snabbt som ögat förverkliga det hela. För marknaden är naturligtvis begränsad. Men kan å andra sidan börja växa rejält med rätta förutsättningar. Så därför viker jag nog det här uppslaget för mig själv men tar gärna emot hejarop och annat stöd. Om nu inte Bertan hinner före.

Kinne Kleva har ju anor som industriort alltsedan bergsingenjören Sven Bergs uppfinning att utvinna brännolja ur alunskiffern möjliggjorde en etablering av Skifferoljeverket för mer än 60 år sedan. Sedan dess har Kleva haft skiftande öden. Oljeverket lades i malpåse efter krigsåren och gruvgångarna blev champinjonodlingar med hjälp av hästskit från traktens gårdar. Och så har det förstås snurrat racerbilar och halkats runt på Kinnekulle Ring. Men gruvgångarna ligger för fäfot vad jag vet och utgör i min fantasi det ideala stället att anlägga skidtunnlar på. Här är berget lättbrutet samt snabbt och billigt iordningsställt för sitt nya ändamål. Och bygden kan med förtröstan se skidentusiasterna strömma till året om eftersom en skidtunnel ständigt är snösäker.

Ett sånt här projekt vore väl en utmärkt hjälpreda för att komma loss ur ekorrhjulet och bli företagare i stället? Mycket jobb? Självklart. Men också stor frihet, tror jag. Och lat som jag är av naturen har jag lärt mig åtskilligt om att delegera. Så nu sätter jag mig bara att vänta på finansiärerna.

Vanliga mottagare av försändelser med myndigheters fönsterkuvert göre sig icke besvär. Nej, sådan tingens ordning tror jag inte riktigt passar. Men välkomna alla klippare och miljonärer. Nu när slalombacken på Högkullen och Kinnekullegården ändå är i stöpsleven på grund av väder, vind och ändrad verksamhetsinriktning, så bjuder jag med varm hand in att delta i detta projekt innan Kinnekulle hamnar på världsarvslistan. Det ena goda kan ju inte utesluta det andra men rent taktiskt bör tunnelprojektet få komma först.

Jag är fullt och fast övertygad om att såväl Högkullen som Kinne Kleva skulle gynnas av att flytta skidcentrum till ett klimatsäkert läge. In med längdåkarna i tunneln när vädret på bergets topp inte tillåter skidåkning där. Upp med utförsåkarna till slalombacken de få dagar på året snön ligger kvar. Bredda Kinnekullegårdens verksamhet i enlighet med de idéer en ny ägare presenterar. Allt för att öka vårt fina bergs goda rykte mot ännu högre höjder.

Sådan är tingens ordning på min front för tillfället.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.