Vuxna uppmanas mer och mer att börja sätta gränser när unga i deras omgivning blir för stökiga och utagerande (som det numera heter med ett av dessa många nya ord). Men för att det hela ska förbli svenskt och lagom så får gränsen inte sättas alltför snävt, framförallt inte med kraft bakom orden. För då träder lagens långa arm in.

Ett sådant fall refereras i senaste numret av Lärartidningen. En lärare på Gotland hade tagit tag i en elev som var utagerande till bristningsgränsen (för de vuxna, alltså). Ett grepp i nacken och ett tryck i pojkens sida för att få honom att lugna ner sig och ta reson. De båda kontrahenterna kände varandra sedan tidigare, läraren hade varit tränare för den unge spolingen.

Eftersom jag fått en viss insyn i förskolevärlden och hör många skildringar av verksamheten där har jag förstått att disciplin gör mer nytta än skada. Små barn tycks hellre ty sig till den dagisfröken som säger till på skarpen när så behövs än till kollegor som tillämpar mer av låt-gå-taktik. Även barn som för sedan länge lämnat den här miljön kommer ihåg sin "gamla fröken" samt skickar jul- och gratulationskort och numera även mejlar för att berätta om sina framsteg i livet. Och det gläder naturligtvis det uppfostrarhjärta som ofta funderar över hur man ska bära sig åt för att balansera respekt för det lilla barnet med fasthet och konsekvens när det ibland spårar ur. För spårar ur gör det ju ofta under glam och stoj.

Den inblick jag fått säger mig också att när ett litet barn behöver tröst söker det sig helst till det knä som tillhör den fröken som tillämpar den lite mer "fasta" pedagogiken. Och i de ögonblicken föds förmodligen det som kan kallas för tillit och som är något som följer barnet under sin vidare utveckling mot vuxen individ.

Läraren på Gotland som ruskade om sin elev gjorde det naturligtvis i syfte att få den unge mannen att ändra sitt beteende, att "sätta en gräns". Men från olika håll hör man också påståenden om att det är just i de tidigaste åren det lilla barnet är påverkbart. Längre upp i åldrarna bryr de sig inte längre. Kanske handlar det om alltför många influenser från kamrater och media inte minst. Föräldrarna har nog med sitt och orkar många gången inte hantera konfliktladdade situationer när ungarna kämpar om sitt eget livsutrymme.

Fallet på Gotland slutade med en personlig tragedi. Inte för den bångstyrige eleven. Nej, han skvallrade hemma och får jag gör en högst personlig tolkning så tror jag att han försatte sig i en situation han snart själv tappade kontrollen över. Det hela ledde nämligen till att hans föräldrar gjorde polisanmälan mot läraren för misshandel. Hur allvarlig finns det två versioner om. Dels lärarens som jag refererade inledningsvis, dels elevens som sa sig ha fått ett knytnävsslag i magen.

Den rättsliga processen har dragit ut på tiden på grund av hög arbetsbelastning i det maskineri som har att hantera sådant här. Detta har i sin tur föranletts av beordrade besparingar från högre ort. Kommunen där den här läraren är anställd har stängt av honom från undervisningen innan fallet är avgjort och dom fallit. Och inte nog med det. Han får inte längre någon lön.

Visst skallar protesterna. Visst tycker alla det är synd och skam att en enskild individ ska drabbas så hårt att läraren kanske måste gå från hus och hem bara för att han inte längre kan finansiera sitt boende med den lön han nu går miste om. Bara för att han ville sätta en gräns.

Men ska det här samhället kunna förändras från grunden och få tillbaka något av sin forna glans måste det nog till ett rejält systemskifte. Och det behöver inte betyda ett politiskt systemskifte. Utan mer ett mentalt. Och det skulle jag personligen vilja se genomfört snarast. Redan 2001. Gott Nytt År!

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "Ristat av Rist". Skicka till ramky@telia.com DS.